15 Sept 2014

26 Jul 2014

Ylle: Förbehandling, Tvätt och Press

Dagens gästbloggare är Cathrin, a.k.a. Katafalk. Hon är utbildad dam och klänningsskräddare med gesällbrev i klänningsskrädderi, och således kunnigare än de flesta i sömnadens knep och hemligheter, med en särskild passion för fint pressade sömmar.

Förbehandling innan du syr

Ull är ett fantastiskt material på grund av dess egenskap att rena sig själv i fuktig väderlek så att man slipper tvätta den hela tiden. Sköter man ett ullplagg ordentligt behöver man aldrig vattentvätta det alls. Är man känslig för kemikalier så kan det vara bra att ändå tvätta tyget i maskin innan man syr i det.

Tvätt
Man tvättar på ullprogrammet, som är 30 grader med mild centrifugering. Värme + mekanisk bearbetning gör att ullen kan filta ihop sig, något man kan utnyttja om man till exempel vill få ett lite lösvävt tyg att gå ihop mer. Men är man nöjd med sitt tyg så rekommenderar jag att köra bara på ullprogrammet. Man ska dock tänka på att ytan på tyget kan ändra sig efter tvätt, vissa tyger blir till exempel mycket fluffigare efter tvätt; är man nöjd med ytan rekommenderar jag att man bara dampar tyget.

När man tvättar ull (och silke) ska man inte använda sig av ett vanligt tvättmedel då enzymerna i dessa inte är bra för fibern. Använd i stället specialtvättmedel som till exempel Y3, andra tvättmedel speciellt lämpade för silke och ylle eller till och med ett milt silikon och sls-fritt (sodium laurel sulfate) schampo.

Om man vet med sig att det finns en massa överskottsfärg eller att tyget torrfäller, då kan det vara bra att tvätta tyget med ättika. Man häller helt enkelt 1 dl ättika i tvättmedelsfacket för flytande tvättmedel och tvättar en omgång på ullprogrammet utan tvättmedel.

Man ska absolut inte använda sköljmedel när man tvättar ull, det gör att det lägger sig som en hinna över fibern och hindrar de små fjäll som heter epidermisfjäll från att göra sitt jobb , vilket förstör ullens egenskaper.

Dampning
Man behöver som sagt inte alls vattentvätta sitt tyg, men något behöver man göra innan man syr något av det. När man tillverkar tyget spänns det i maskinerna, det spänns vid färgning och när man sedan rullar upp det på rullar spänns det ytterligare. Därför krävs det lite fukt för att få tyget att avspänningskrympa, det vill säga tyget behöver helt enkelt slappna av efter de spänningar som blivit vid sträckning vid vävning, färgning och rullning.

Lägg ut ena ändan på tyget på strykbrädan, det ska inte ligga vikt. Med största sannolikhet får inte hela tyget plats på strykbrädan, så man får ta det i partier.
Om du har ett järn med ånga så är detta superlätt, håll järnet precis över tyget och spruta på ordentligt med ånga; för järnet över hela tygets yta. När du gjort en bit; flytta tyget, gå över hela tygbredden och tyglängden på detta vis.
Om du som jag inte har ett strykjärn med ånga, kan man göra på två vis. Om du har ett tyg som är lite ömtåligt så ska du lägga en bit tvättat vitt bomullstyg över ditt ylletyg, spraya med en sprayflaska på bomullstyget och stryk på det. Gå över hela tygbredden och tyglängden på detta vis.
Är man lite lat, och inte har ett ömtåligt tyg kan man spraya tygets avigsida direkt med vatten och helt enkelt stryka på det som vanligt.

Press
Många kanske inte har lagt så mycket fokus på pressning när de syr dina plagg. Som om det inte räckte med att man ska sy sömmarna och sedan gärna fälla dem, att man sedan ska lägga en massa tid vid strykjärnet känns kanske lite tråkigt, men jag lovar att det är väl värt det.

Kodordet när det gäller press av sömmar är "låt svalna". Notera att jag säger press och inte stryka; stryker gör man ett färdigt plagg, när du arbetar med plagget kallas det för press. Det handlar om att man lägger både fysisk vikt på järnet och massa tid på det vid press, när du stryker går du ytligt över tyget med ett strykjärn. Det är även därför riktiga skräddarjärn kallas för pressjärn och är mycket, mycket tyngre än vanliga strykjärn; ett pressjärn väger mellan 1,5kg och 5 kg.

Hur du pressar sömmarna
Lägg upp ditt plagg på strykbrädan. Jag stryker alltid mina sömmar utan ånga, istället har jag en skål bredvid med vatten. Detta är för att det tar så lång tid att få tyget att svalna efter att man pressat sin söm om man har massa ånga, en koncentrerad sträng med vatten svalnar snabbare.


Jag doppar mina fingrar i vattnet och stryker vatten precis i sömmen, som sagt behöver man inte ha fukt över hela tyget, det är bara onödigt.

Sedan pressar jag isär sömmen, jag stryker sakta och lägger tyngd på järnet. Jag stryker på tre prickar, ull mår inte dåligt av värme. Det som kan hända om man inte är försiktig och har ett ömtåligt tyg är att man kan bränna fibern, det blir då brunt och uttorkat, om man är orolig så prova på en provbit och sänk eventuellt värmen lite.

På samma gång som jag pressar sömmen så lägger jag på en träbit på sömmen. Detta är för att sömmen vill svalna under press. Här använder jag mig av min ärmstrykbräda, men egentligen funkar vilket slät träbit som helst, även mina läster hjälper till. Det är viktigt att man väntar med att flytta på tyget och ta bort träbitarna tills det är HELT svalt.


Har man pressat ordentligt och låtit tyget svalna så kommer det bli såhär fantastiskt platt.



Se så platt det blir, knappt ett dike där sömmen är.


För att visa hur det ser ut om man lite snabbt stryker sömmen och inte låter det svalna har jag tagit dessa bilder. Du ser direkt den otroligt stora skillnaden, inte alls platt och med ett djupt dike där sömmen är.


Om man vill fälla sömmen åt ena hållet, pressa först isär sömmen, klipp sedan ned ena sömsmånen.


Vik över den andra sömsmånen, lägg fukt precis i viken och pressa sömmen igen.


Platt blir det.



Jag syr alltid mina plagg med 1,5 cm sömsmån, men jag vill inte ha så breda sömsmåner i plaggen, så när jag pressat sömmen klipper jag ned sömsmånen till 1cm.



En söm som är fälld åt ena hållet blir självklart inte lika platt som en söm som är isärpressad då det är tre lager med tyg på ett och samma ställe. Ena sidan ligger lite högre upp än den andra. Tänk nu hur det skulle sett ut om jag inte alls hade pressat sömmen.


Sedan fäller jag mina sömmar. Precis som i några av Herjolfsnesfynden lägger jag ett ullgarn längs med kanten på tyget, en så kallad fyllnadstråd. Den hjälper till att hålla kanten fri från fransningar, dessutom ser det väldigt prydligt ut på insidan.


Om man nu trodde att man var färdig med pressandet så... tyvärr.
När man fäller sömmarna kan det lätt bli lite bubbligt.


Lägg på vatten på sömmen från rätsidan, har du ett ömtåligt tyg kan det vara bra att ha en trasa mellan järn och söm. Pressa som förut, med tyngd på järnet och lägg på träbitarna och låt svalna.


Då blir det superplatt igen.


Nu följer några bilder som visar på skillnaden på hur det ser ut om man pressar eller väljer att inte pressa. Till vänster är det innan press, till höger efter.


Jag hoppas att jag har nu lyckats övertyga någon om att prova att pressa sömmarna på sitt plagg.  Utseendet på det färdiga plagget förhöjs något otroligt och en pressad söm blir mer följsam och ger utseendet av att hela ditt plagg är i ett och samma stycke. Det faller snyggare och ser mycket mer arbetat ut.

Skötsel av färdigt plagg

När man har lagt så mycket tid på att pressa ska man vara medveten om att om man lägger det färdiga plagget i tvättmaskinen (även på ullprogrammet) så kommer pressen att släppa en del. Har man sytt ned sömmarna så klarar man sig bättre än om man inte har gjort det, men man kommer att behöva pressa om vissa partier på plagget ändå.

Rengöring
Då är det fantastiskt att ull renar sig själv. Häng ut plagget på vädring, gärna när det är fuktigt i luften efter regn eller på natten. Har man inte möjlighet till vädring kan man hänga plagget i badrummet efter att man duschat. Man märker att efter en natts vädring är plagget fräscht igen och det bästa av allt, pressen har inte släppt.

För ullplagg så är det alltid bättre att punkttvätta där det är fläckar och sedan vädra - det förlänger livet på plagget.

/Cathrin

16 May 2014

Särkars, Skjortors och Kjortlars Anatomi

Under större delen av medeltiden bestod de flesta särkar, skjortor och kjortlar (det vill säga de plagg som täckte överkroppen – för enkelhetens skull samlade under ordet livplagg i det här inlägget), för både män, kvinnor och barn, av ungefär samma delar.

Småbarnssärk, bestående av bål (utan axelsömmar), 
kilar i sidorna, ärmar och ärmspjäll. Även många kjortlar från tidig medeltid 
var konstruerade på ett liknande sätt - så enkelt det bara kan bli. 

Manskjortel/tröja av sent 1300-talssnitt, sedd bakifrån. 
Figursydd bål utan kilar, åtsittande ärmar med söm och kil på armens baksida.

Variationer fanns, och delarnas utseende ändrades med modet, som du kan se på de två exemplen ovan (ursäkta de primitivt utritade linjerna), men ett helt vanlig livplagg bestod oftast av:

Bål
Den del av plagget som täckte överkroppen. I början av medeltiden var det oftast ett rektangulärt stycke tyg utan axelsömmar, med ett hål klippt för huvudet. Med tiden började kjortlarna göras mer figurformade, med axelsömmar och formade ärmhål, för att till slut bestå av två eller fler figursydda fram- och bakstycken. Skjortor och särkar var oftast skurna på enklast tänkbara sätt hela medeltiden igenom och, med vissa variationer, ända in på 1800-talet.

Kilar
Livplaggen fick sin vidd nertill genom isydda kilar (triangelformade bitar av tyget). Det vanligaste är att särkar hade kilar endast i sidorna (att döma av särkar från senare perioder – det finns ytterst få underplagg bevarade från medeltiden) och att kjortlar hade kilar både fram, bak och i sidorna. Skjortor och de korta, åtsittande kjortlar/tröjor som var populära hos män i slutet av 1300-talet och in på 1400-talet behövde inga kilar alls. Då ytterst få saker brukar vara huggna i sten så fanns det givetvis variationer. Kilar brukade som regel sys i från midjan eller högre.

Ärmar
Underklädernas och de tidigmedeltida kjortlarnas ärmar var mycket enkla: raka rektanglar, eller avsmalnande ner mot handleden. Allt eftersom modet växlade varierade kjortlarnas ärmar mycket i utseende, och kunde vara åtsittande eller vida. I början av medeltiden satt ärmsömmen på armens undersida, som på de flesta kläder idag, men när de under 1300-talet blev allt tightare flyttade ärmsömmen till armens baksida, där de för passformens skull nödvändiga knapparna syntes bättre och rörligheten blev större.

Ärmkil/ärmspjäll
Ärmkilen var en fyrkantig, rombformad eller trekantig bit av tyget som fälldes in i ärmsömmen uppe vid ärmhålet. När ärmsömmen satt på armens undersida satt ärmkilen i armhålet; när ärmsömmen flyttade bak gjorde ärmkilen det med och hamnade någonstans i höjd med skulderbladen. Ärmkilen bidrog till ökad elasticitet, vilket gav större rörlighet och förhindrade att plagget sprack.

Dessa fyra grundelement kunde varieras på nästan hur många sätt som helst - vill du se fler exempel på hur de olika delarna i en kjortel kunde se ut så titta på den här sidan, som har många principskisser på olika bevarade medeltida kjortlar.

Referenser:
Nockert, M. (1985). Bockstensmannen och hans dräkt. Falkenberg: Stiftelsen Hallands Länsmuseer, Halmstad och Varberg. 

12 May 2014

Att Välja Linnetyg

Till kläder användes linne främst till underkläder, förkläden och kvinnors huvuddukar.  Linnetyger som ska användas i kläder bör vara vävda i tuskaft - samma vävsätt som i vanliga lakan. Det finns belägg för andra vävsätt, men de förefaller ha använts i hemtextilier (till exempel handdukar), och blöjor.

Linne finns att köpa i många olika kvaliteter, men få av dem man kan hitta i vanliga tygaffärer påminner om de medeltida. Oftast är de alldeles för glest vävda, med stora mellanrum mellan trådarna. När du ska köpa linne så försök hitta ett tyg där trådarna slagits tätt tillsammans.

 Båda linnetygerna har trådar av ungefär samma grovlek, 
men medan den vänstra är tät och fin är den högra alltför gles.

Grovlek
Vilken grovlek du vill ha på ditt linnetyg beror på vad du ska ha det till. Till underkläder och huvuddukar vill du ha finare, mjukare linne än vad du vill ha i till exempel ett tält eller ett rustplagg.

 Linne i flera olika grovlekar.

Vilken samhällsklass du vill porträttera påverkar också vilken grovlek du väljer i tyger till kläder. En bondes vardagsskjorta var troligtvis grövre än hans finskjorta, och finskjortan var förmodligen sydd i ett grövre tyg än den lokale herremanens vardagsskjortor. Hur fina linnetyger du väljer beror också på om de kommer att synas eller ej, då fint linne var en statussymbol. Man kan tänka sig att en kvinnas särk var sydd i ett kraftigare tyg än hennes huvuddukar, eftersom alla skulle se dem.

Mycket grovt linne och fint linne.

Färg
Linne var som bekant oftast ofärgat. Enklare människor kunde använda det som det var, i sitt oblekta (naturfärgade) tillstånd. Även ursprungligen oblekta linnetyger blir med tiden ljusare med användning, tvätt och torkning i solen.

 Linne i olika oblekta nyanser.

Finare människor, och kanske även vanligt folk till högtid, använde blekt (olika vita nyanser) linne till sina kläder. Fläckfritt vitt linne var, liksom dess finhet, en statussymbol.

 Linne i olika blekta och halvblekta nyanser.

Det finns enstaka bevarade exempel på färgat linne, men de är oftast använda som foder (och blektes därför inte i solen) och färgade med vejde/indigo (som ger olika blåa nyanser), ett av ytterst få naturliga färgämnen tillgängliga i Europa på medeltiden som fäster riktigt bra på linne. Dessa bevarade exemplar är dock så få och använda på ett så speciellt sätt att det i de allra flesta fall inte ger något historiskt belägg för att använda färgat linne synligt i yttre plagg.

Var kan du då hitta linnetyger av bra kvalitet? Det bästa är så klart om du har möjlighet att känna på det (ibland finns bra textilförsäljare på historiska marknader), men om det inte är möjligt så är ett tips att vända sig till de företag som inriktar sig mot historiskt återskapande och säljer över nätet:  Medeltidsmode och Historiska Rum i Sverige eller Naturtuche i Tyskland. Vissa hemslöjdsbutiker och de som säljer tyger till folkdräkter kan vara värda att kolla upp. Även LinneHem har linnetyger av olika kvalitet.

Innan du syr något av ditt nya linnetyg så tvätta det för att förhindra att det krymper i efterhand. För att ditt tyg ska få de bästa förutsättningarna för att hålla sig vackert och inte skrynkla, läs om hur du tvättar linne här.

Referenser:
Crowfoot, E. Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c.1150-c.1450. Bury St Edmunds: Museum of London.
SENAST UPPDATERAD 16 MAJ 2015

5 Apr 2014

Att Pressa Kostnader

Att leka medeltid är en rolig hobby, men som många andra fritidssysselsättningar kan den bli precis hur dyr som helst. Det är möjligt att dra ner kostnaderna lite, om viljan, tiden och envisheten finns. Här är några tips:

Den enes skräp den andres guld
Med lite tur kan du hitta fantastiska saker på second hand och loppis. Titta efter gamla gardiner och dukar (vävda i tuskaft eller kypert) i tättvävt vitt och oblekt linne att använda till underkläder, förkläden och huvuddukar. Vida yllekjolar (försök hitta sådana i 100 % ull) kan räcka till en mindre struthätta, mössa, barnkolt eller kvinnohosor. Lintråd och silketråd kan du också springa på ibland, men vilken kvalitet de har varierar. Ullgarn på second hand är bättre att köpa i härvor (då kan du titta igenom dem ordentligt), men var försiktig med nystan; har du otur kan det gömma sig pälsänger inne i dem och det vill du inte ha hem. Även yllefiltar, trätallrikar, träskedar och liknande som duger kan du ofta hitta för en billig peng, om du inte kan eller vill lägga pengar på reproduktioner av historiska fynd.

 Barnskjorta sydd av en gammal linnelöpare och medeltidig halmhatt 
omformad från en klassisk flickhatt - båda köpta på second hand för nästan ingenting.

Gör det själv
Tillverka så mycket av dina egna grejer som du kan. Lär dig att sy dina egna kläder. Lär dig att sy dina egna skor - jo det är möjligt! (Jag är tyvärr inte så bra på det, men jag har flera vänner som har blivit väldigt duktiga skomakare.) Lär dig att göra snoddar och band, lär dig nålbinda. Det kommer inte bara spara dig pengar, du kommer dessutom ha kläder som ingen annan har.
  
Skarva
Du kan spara en hel del tyg om du är villig att skarva ihop plaggdelarna. Det kräver dock lite extra tid och tålamod.

 En så kallad londonhätta, skarvad på flera ställen.

Den som spar han har
Släng inga tygbitar eller andra "rester". Du vet aldrig när du kan få nytta av dem, antingen till ett nytt projekt, eller till att reparera ett plagg som du redan har.

Lappa och laga
Medeltidens människor levde inte i ett slit och slängsamhälle. Eftersom allting gjordes för hand hade det ett mycket högre värde än de flesta saker har idag. Går din kjortel och dina hosor sönder, så laga dem – du behöver inte alltid nytt till varje event. Du sparar pengar och kommer att se mycket mer trovärdig ut i prydligt lagade kläder. Har du barn kan du sy deras kläder av dina gamla - oftast är bara delar av plaggen riktigt utslitna. 

Hosor med nya sulor påsydda efter att de gamla slitits ut.
Tyget i hosorna kommer ursprungligen från en gammal yllekjol köpt på second hand.

Byteshandel
Kanske kan du byta hantverk med någon annan medeltidare.

Låna
Känns det som en onödig investering att sy ett plagg som du bara kommer att använda en gång eller två så har du kanske tur och känner någon som du kan låna av? Det är bland annat vanligt att barnkläder lånas ut mellan vänner.

Köp begagnat
Det finns till exempel grupper på facebook där man kan köpa och sälja begagnade medeltidskläder och tillbehör.


Vilka är dina bästa spartips?

1 Mar 2014

Väskor, Korgar, Påsar och Säckar

Ett problem som de flesta moderna medeltidare måste lösa på något sätt är hur de ska transportera de i våra dagar nödvändiga bil- och hemnycklarna, mobilen, plånboken och så vidare utan att de stör intrycket - medeltidens människor bar oftast inte med sig så mycket grejer till vardags (med möjligt undantag för verktyg och redskap) som vi gör eftersom de för det mesta befann sig i relativ närhet till hemmet. Ibland kan det idag vara nödvändigt att ta med mer skrymmande saker, om du till exempel har små barn, måste bära med dig en matsäck på ett evenemang eller planerar att köpa mycket. Det finns flera olika tidsenliga sätt att välja på, här följer några.

Vandrare på 1300-talet, bild av Emil.

Väskor/påsar
I den här kategorin finns det, förutom de vanliga bältesväskorna som varierade stort med modet, flera olika sorter.

Materialval kan behöva ett par ord: vanligt linne eller hampa drar åt sig fukt, vilket inte är bra om du har ömtåliga grejer med dig. Man kan ibland hitta vaxat linne (eller vaxa det själv) och det blir då mer vattentåligt. Ull är lätt vattenavvisande av naturen, liksom smort skinn och läder.

Pilgrimsväska
Pilgrimer ses i konsten oftast bära en liten axelremsväska för de allra mest nödvändiga sakerna på en lång resa. Att de är små är ingen slump, då fromma pilgrimer förväntades be om uppehälle på vägen och lika fromma människor på vägen förväntades ge det. Idag är de flesta väskor som görs i den här stilen alldeles för stora, eftersom nutidsmänniskan anser sig ha ett behov av så mycket grejer.

The Voyages of Jean de Mandeville av Ricoldo da Montecroce. 
Fransk (?) illustration från 1410-12.

Vi vet inte riktigt vilket material pilgrimsväskorna var gjorda i, men då de ofta är färgade är det troligt att stadigt ylle eller kanske läder användes. Ofta dekorerades de med tofsar och ibland påsydda märken från vallfartsorten man just besökt. För att det inte ska gå orealistisk inflation i pilgrimsmärken kan det vara en bra idé att bara använda märken från platser du faktisk besökt personligen, eller i alla fall undvika de mest välkända märkena, som snäckskalet från Santiago De Compostela.

Enkel påse
En enkel säck eller påse kan ses på en del bilder. De är oftast vita, så grovt linne eller hampa är troliga material, kanske skinn eller läder eller ofärgat ylle.

Josef blir såld till Egypten, Bible historiale, Fransk, 1356-57.
I det här fallet en penningpung, men liknande påsar kan ses i andra sammanhang.

Dubbel påse/Martebosäck
Dubbla bärpåsar eller –säckar ses också i konst från hela Europa, ett i Sverige känt exempel finns på kyrkan i Martebo på Gotland, därför kallas den ibland martebosäck. En sådan bärpåse är, om den är jämt packad, bekväm att bära över axeln, över en käpp buren över axeln, eller över ryggen på en häst, och rymmer mycket. Också den är oftast vit i konsten.


Korgar
Korgar i olika varianter är väl ungefär lika gamla som mänskligheten, men de ändrade utseende och form beroende på kulturen och vad de skulle användas till, till exempel är pil och liknande inhemska material mer historiskt korrekt för medeltiden än spån (tekniken kom till Sverige på 1800-talet) eller rotting (en produkt av vissa palmer, inget som fanns här under medeltiden) i korgar. Det är dock inget jag är insatt i, så jag kommer inte gå in närmare på hur den typiska medeltida korgen var konstruerad, men man kan se några vanliga grundtyper i bildmaterialet.

Korg med grepe
En vanlig ”torgkorg”, med ett handtag som går tvärs över, är vanlig på bilder och lätta att få tag på idag. 


Korg med två handtag
En sådan är kanske inte så praktisk om du ska bära runt korgen på en marknad, men att packa och förvara saker i den under ett läger fungerar bra.


  Tacuinum Sanitatis, "purjolök", fransk eller italiensk, 1390-1400.

Korg utan handtag
Samma som ovan, fast ännu knepigare att bära runt.



Korg buren på ryggen
Den här ryggsäcksliknande varianten kan också ses under hela medeltiden och en bra bit efter, för det mesta fylld med grönsaker eller andra varor, men vid något enstaka tillfälle även med ett eller två småbarn i. Sådana korgar finns ibland att köpa på marknader, men det finns också de som gjort sina egna genom att sätta textil- eller läderremmar på en djup korg där ena sidan är platt. Ska du bära barn eller något annat ömtåligt i den är det bra att dubbelkolla så att den verkligen kommer att hålla för det! Den här typen av korg ses nästan bara bäras av män – kvinnor verkar oftare bära korgar (i andra modeller) i handen, över armen eller på huvudet.

Fécamp-psaltaren, Frankrike, ca 1180.

Länkar till återskapade väskor, påsar och korgar
Därför att det kan vara lättare att förstå ett koncept om man sett det ”på riktigt”.

Pilgrimsväskor
Elins

Martebosäck

Korg buren på ryggen
Sofias

SENAST ÄNDRAD 13 JUNI 2014

11 Feb 2014

Tiggare eller Myten om Jutesäcken

En jutesäck med hål klippta för huvud och armar, buren med ett rep i midjan – en syn som ibland dyker upp på marknader. För så såg man ju ut på medeltiden – eller? Nej. Till att börja med fanns inte jute i Europa förrän Brittiska Ostindiska Kompaniet började handla med det på 1600-talet, det vill säga ett bra tag efter medeltidens slut. De sorters säck- eller packväv som användes under medeltiden var, beroende på användningsområde, vävda av grövre hampa eller djurhår.

Tillverkning av ost - kan det vara en tiggare som får sig ett mål mat i hörnet?
Hosor med avslitna fötter, hål eller lappar både vid knän och armbågar - men knappar framtill helt i tidens anda.
Tacuina sanitatis, italiensk, sent 1300-tal.

Att döma av de bilder som finns från medeltiden (som förvisso kan behöva tas med en nypa salt ibland) så var inte ens tiggarna klädda i säck, med eventuellt undantag för de allra värst utsatta. Medeltidens tiggare må ha varit utblottade, men de kunde ibland få gamla avlagda plagg som allmosor. Att ge till de fattiga var en plikt för en god kristen och kyrkan använde en del av tiondet till att sörja för de behövande – faktiskt stod de för vad som kan kallas den första sociala välfärden. 


Gamla plagg kunde dessutom köpas billigt ibland, sedan de först burits av kanske en köpman, dennes son och slutligen sonens tjänare; kläder och tyger var vanliga att testamentera bort till både släktingar och tjänstefolk och det fanns en blomstrande andrahandsmarknad för kläder. Kläderna en tiggare bar kunde alltså ursprungligen ha varit av bra kvalitet, men burits, slitits, lappats och lagats så mycket att ingen bättre beställd människa längre ville ha dem. 


Det fanns såklart de som hade det riktigt illa, som bokstavligt talat bara hade trasor att skyla sig med. Men även i de fallen hade trasorna i de flesta fall sannolikt en gång varit kläder och i de fall säckväv faktiskt användes var den av en helt annan kvalitet än moderna jutesäckar.

Vill du klä dig på ett trovärdigt sätt som medeltida tiggare är det bästa alltså att utgå från vanliga, väl använda medeltidskläder. Att få kläderna i ett sådant tillstånd av förfall kan ta åratal av användning, alternativt ett svårt fall av mus-, pälsänger- eller malangrepp. 

Spara gamla slitna skor och kläder - de kan kanske 
komma till nytta om du någon gång vill föreställa en tiggare.

Behöver du snabbt skaffa tiggarkläder så kan du antingen köpa begagnat eller sy nytt och patinera så att kläderna ser riktigt smutsiga och slitna ut – men det skulle kanske kunna kännas som slöseri på bra material och är inget som kommer diskuteras närmare här.

Referenser:
Andersson, E. (2006). Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge. Doktorsavhandling, Göteborgs Universitet, Historiska Institutionen. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/16894

Harrison, D. (2002). Jarlens Sekel. Stockholm: Ordfront Förlag.

Piponnier, F & Mane, P. (1997). Dress in the Middle Ages. New Haven and London: Yale University Press.

2 Feb 2014

Praktiska Tips för Småbarnskläder

Många är de erfarna medeltidare som blir föräldrar, eller som börjar medeltida när de redan har familj och undrar hur i all världen de ska lösa småbarnens kläder. Hur går man från bomullstrikå till ylle utan att det blir obekvämt för barnen? Här ska du som har sådana funderingar förhoppningsvis få några bra idéer. En del är historiskt korrekta lösningar, andra är snygga fusklösningar, för att inte kompromissa vare sig med barnens bekvämlighet (det är trots allt inte primärt deras hobby, de hänger bara med) eller med det historiska intrycket för mycket.

Först kan det vara bra att få en uppfattning om hur medeltidens barn klädde sig på riktigt, innan man börjar fuska; läs om barnskläder här om du inte redan gjort det. Det här inlägget är framför allt anpassat till småbarnskläder (från bebisar och upp till 5-7 år); större barn kan i de flesta fall klä sig i mindre versioner av vuxenkläder utan problem.

Särk
En långärmad särk sydd i tättvävt, tunt, mjukt linne skyddar bättre mot bränna än solskyddsfaktor och kan varma dagar vara det enda barnet har på sig. Gör ett sprund i halsen för att kunna få särken över huvudet på barnet utan att behöva ha en så stor urringning att den kasar ner över axeln.
Är ditt barn så litet att det inte kan krypa eller gå är det inte dumt att låta särken sluta en bra bit nedanför barnets fötter – de kasar lätt upp när man bär barnet och vips är hela magen bar. Ett längre plagg är något lättare att hålla på plats och skyddar dessutom benen och fötterna mot solen. Ett heltäckande plagg skyddar också bättre mot eventuellt kliiga ylleplagg. Barn som kan gå kan ha en särk som slutar vid vristerna, vilket ger maximalt skydd utan att förhindra rörelseförmågan.
Se gärna till att ha mer än en särk, särskilt om du har en kräkbebis eller ett barn som spiller mycket.
Hur sprundet i särken ska stängas är en bra fråga: det finns inga bilder på knytband, men vill du ha sådana är det ju ett alternativ. Ett litet spänne eller några stora stygn ovanpå varandra är andra, kanske mer historiskt trovärdiga alternativ.

Liten linnesärk, med breda fållar på ärmarna som kan läggas ner när barnet växer.

Kveiv
En liten linnemössa, kveiv/coif, skyddar huvudet mot sol och drag, samt mot en eventuellt kliig yllehätta eller halmhatt. 

Två små linnemössor, den ena skarvad.

Halmhatt
Har du ett något större barn kan du med fördel låta det ha en halmhatt som ytterligare skydd mot solen. Halmhattar finns belagda över i princip hela medeltida Europa (i alla fall på vuxna) och det finns en del bilder på hur de såg ut. En vanlig halmhatt (äkta halm, inte papper) köpt i vilken affär som helst kan enkelt blötas i ljummet vatten och försiktigt formas om efter behag för att få en mer medeltida form. 

Vanlig flickhatt i halm som lagts i blöt och formats om 
till en mer medeltida modell över en skål med lämplig form.

Kolt
Inte sällan ser man föräldrar som i ren omsorg av sina barn väljer att sy koltar i linne för att de ska slippa kliigt ylle. Problemen kommer dock om det blir kallt eller blött: inte alla sommardagar är varma och ska ni vara ute kvällstid kan det vara skönt med mer än ett lager ylle för både stora och små. Vill du försäkra dig om att ditt barns direktkontakt med yllet ska bli minimal kan du fodra övre delen av plagget med linne. Det finns inga historiska belägg för detta, men det är ett fusk som inte kommer att synas om det görs bra. Det i kombination med en långärmad särk borde göra att ditt barn är helt bekvämt.

Linnefoder i övre delen av en yllekolt. Fodret sitter bara fast i sömmarna
och runt halsöppningen, vilket gör att det inte syns när plagget används.

Sätt ett sprund i kolten precis som på särken för att kunna ha ett så litet halshål som möjligt och därmed förhindra drag runt axlarna. En del föräldrar sätter sprunden i särkar och koltar på olika ställen (till exempel bak på ena plagget och fram på det andra) för att ytterligare skydda mot drag. Gör gärna kolten för lång på små bebisar, precis som särken. Försök också sy mer än en kolt – dels är det bra att ha i reserv och blir det kyligt är det skönt att ha dubbla lager.
Sprundet i kolten kan hållas ihop med ett litet spänne eller, om du håller på med senare medeltid, med knappar. Liksom på särken så går det att sy några stora stygn över varandra. 
 
Fuskblöja
Oavsett om du använder engångsblöjor eller moderna tygblöjor så ser de inte historiskt korrekta ut. Risken för att ditt barns blöja kommer att synas är stor, då särkar och koltar som sagt har en besvärlig tendens att kasa upp på burna barn och småbarn i övrigt inte har en tanke på att deras sätt att sitta, slå kullerbyttor, springa och klättra kan visa upp blöjbaken för omgivningen. 

Välklädd mamma, välklädd bebis - men modern blöja.

Att sy en blöjbyxa som vid en snabb blick kan passera för en medeltida tygblöja kan därför vara något att fundera på. En sådan kan göras på flera sätt, det viktigaste är att den döljer blöjan och inte drar uppmärksamhet till sig. Detta är ett sätt som kräver minimal mönsterkonstruktion och sömnad men ger ett rätt blöjlikt utseende (denna gjordes av en sliten, missfärgad linnehandduk från second hand och har därför skarvats lite).

 Klipp ut en triangel, där diagonalen (den övre kanten på bilden) 
är lika stor som ditt barns midjemått (inklusive rörelsevidd) + hälften. 
Dvs. om ditt barns midjemått är 43 cm och du lagt till rörelsevidd på 7 cm 
(tillsammans 50 cm) så ska den färdiga längden vara 75 cm.
Klipp till en rektangel som ska bli grenen, eller formklipp direkt om du har mer tyg. 
Måttet från kanten på denna bit och upp till den diagonala ska vara detsamma 
som när du mäter från barnets rygg, över rumpan och upp på magen, 
plus rörelsevidd på några centimeter. 
Glöm inte sömsmån! Fålla kanterna eller låt dem vara.

 Sy fast rektangeln. När du viker blöjbyxan på mitten så 
ska den passa över barnets blöjrumpa, så gör den inte för kort.

 Vik in den diagonala kanten en tredjedel från ena sidan.

  Gör likadant från andra sidan.

 Vik ner en linning och sy. Lämna ett litet hål, trä i mjuk resår och sy sedan igen.

 Färdiga blöjbyxor på en alldeles för liten nalle.

Hosor och sockar
Det enklaste sättet för att hålla småbarn varma om benen är att låta dem ha vanliga strumpbyxor i en neutral färg, kombinerat med nålbundna sockar om det är lite kallt. Vill du inte använda strumpbyxor så går det givetvis att använda hosor istället. Det troligaste är att småbarn använde ungefär samma sorts hosor som kvinnor, det vill säga att de slutade vid knäna. Problemet med hosor är att barns fötter växer så fort. En potentiell lösning (ej historiskt belagd) är att sy hosor som är lite för breda och långa, med stroppar (ungefär som på overaller och galonbyxor, fast i samma tyg som hosan) istället för fötter, kombinerat med nålbundna sockar. På det viset kan de passaa längre. Ett annat alternativ är att nålbinda sockar som går en bra bit upp på benet – men inte heller detta är belagt.

I stället för skor
Vill du ha ett alternativ till moderna skor, men känner att det blir för mycket jobb med att sy ett par medeltida som barnet snart växer ur, så kan du sätta lädersulor på ditt barns hosor eller nålbundna sockar. Det håller naturligtvis inte ute vatten, men är det torrt väder fungerar det fint. Det finns medeltida exempel på att detta gjorts på hosor för vuxna, så det är inte helt gripet ur luften.


Hätta
En yllehätta med slag (i princip en stuthätta utan strut som barnet kan trassla in sig i) kommer att se till att ditt barn är varmt och skyddat från drag från huvudet och ner till axlarna, eller ännu längre. Det är ett underbart plagg om det blåser eller när kylan kommer krypande på kvällen. Om du håller på med sen medeltid kan du sätta knappar fram, för att lättare kunna sätta på hättan. Knäppta hättor syns dock framför allt under 1300-talets andra hälft och mest på kvinnor.

Haklapp
Det finns mig veterligt inga belägg på haklappar före 1500-talet (om du har det så dela gärna med dig), men har du en kräkbebis kan det kännas skönt att inte kolten behöver ta den stora smällen. Antingen syr du en riktig haklapp i linne, eller, vilket känns mer historiskt, så knyter du en linnetrasa runt barnets hals. Har du gjort något av ovanstående måste du dock hålla ett väldigt noggrant öga på barnet så att det inte fastnar och stryps! Ett alternativ är att sy en tryckknapp som knappt kommer att synas, men lätt går upp om haklappen fastnar någonstans. Inte historiskt, men säkert.

Välj mjuka tyger
Om det är någon gång det är värt att investera lite extra i att få riktigt mjuka och gosiga tyger, både linne och ylle, så är det till småbarn. Båda materialen kan, om de är av rätt kvalitet, vara underbara att ha mot huden. Många frestas att torktumla linnet för att få det mjukare, men det förstör tyget. Att försiktigt tvätta och mangla det är bättre. Fuska inte med kvaliteten - blanda inte in syntetmaterial. De försämrar skyddet mot både kyla och värme och kan, om olyckan är framme och ni kommer för nära en öppen låga, smälta in i barnets hud.

Gör kläderna för stora
Gör du ditt barns kläder för stora så kan de användas under minst två säsonger. 

 Samma barn och samma kolt, men ett års skillnad: på första 
bilden är barnet fyra månader, på den andra sexton månader.

Tänk på att barn växer både på längden och på bredden. Det är helt i sin ordning om ditt barns kläder är för stora: det har förmodligen många barns kläder varit med jämna mellanrum genom historien.

Länkar till återskapade plagg
Petras babykläder
Sarahs småbarnskolt

SENAST UPPDATERAD 30 MARS 2015