Särkars, Skjortors och Kjortlars Anatomi

Under större delen av medeltiden bestod de flesta särkar, skjortor och kjortlar (det vill säga de plagg som täckte överkroppen – för enkelhetens skull samlade under ordet livplagg i det här inlägget), för både män, kvinnor och barn, av ungefär samma delar.

Småbarnssärk, bestående av bål (utan axelsömmar), 

kilar i sidorna, ärmar och ärmspjäll. Även många kjortlar från tidig medeltid 

var konstruerade på ett liknande sätt - så enkelt det bara kan bli. 

Manskjortel/tröja av sent 1300-talssnitt, sedd bakifrån. 

Figursydd bål utan kilar, åtsittande ärmar med söm och kil på armens baksida.

Variationer fanns, och delarnas utseende ändrades med modet, som du kan se på de två exemplen ovan (ursäkta de primitivt utritade linjerna), men ett helt vanlig livplagg bestod oftast av:

Bål

Den del av plagget som täckte överkroppen. I början av medeltiden var det oftast ett rektangulärt stycke tyg utan axelsömmar, med ett hål klippt för huvudet. Med tiden började kjortlarna göras mer figurformade, med axelsömmar och formade ärmhål, för att till slut bestå av två eller fler figursydda fram- och bakstycken. Skjortor och särkar var oftast skurna på enklast tänkbara sätt hela medeltiden igenom och, med vissa variationer, ända in på 1800-talet.

Kilar

Livplaggen fick sin vidd nertill genom isydda kilar (triangelformade bitar av tyget). Det vanligaste är att särkar hade kilar endast i sidorna (att döma av särkar från senare perioder – det finns ytterst få underplagg bevarade från medeltiden) och att kjortlar hade kilar både fram, bak och i sidorna. Skjortor och de korta, åtsittande kjortlar/tröjor som var populära hos män i slutet av 1300-talet och in på 1400-talet behövde inga kilar alls. Då ytterst få saker brukar vara huggna i sten så fanns det givetvis variationer. Kilar brukade som regel sys i från midjan eller högre.

Ärmar

Underklädernas och de tidigmedeltida kjortlarnas ärmar var mycket enkla: raka rektanglar, eller avsmalnande ner mot handleden. Allt eftersom modet växlade varierade kjortlarnas ärmar mycket i utseende, och kunde vara åtsittande eller vida. I början av medeltiden satt ärmsömmen på armens undersida, som på de flesta kläder idag, men när de under 1300-talet blev allt tightare flyttade ärmsömmen till armens baksida, där de för passformens skull nödvändiga knapparna syntes bättre och rörligheten blev större.

Ärmkil/ärmspjäll

Ärmkilen var en fyrkantig, rombformad eller trekantig bit av tyget som fälldes in i ärmsömmen uppe vid ärmhålet. När ärmsömmen satt på armens undersida satt ärmkilen i armhålet; när ärmsömmen flyttade bak gjorde ärmkilen det med och hamnade någonstans i höjd med skulderbladen. Ärmkilen bidrog till ökad elasticitet, vilket gav större rörlighet och förhindrade att plagget sprack.

Dessa fyra grundelement kunde varieras på nästan hur många sätt som helst - vill du se fler exempel på hur de olika delarna i en kjortel kunde se ut så titta på den här sidan, som har många principskisser på olika bevarade medeltida kjortlar.

Referenser:

Nockert, M. (1985). Bockstensmannen och hans dräkt. Falkenberg: Stiftelsen Hallands Länsmuseer, Halmstad och Varberg.