Moderna Medeltidare Del 2

I den här serien träffar du några nutida medeltidare, som berättar lite om sig själva och sin syn på medeltiden som hobby.


Namn: Anna Lindemark

Ålder: 33

Familj: Jag är gift med en surgrävling som inte medeltidar. Innan vi träffades var jag helt inställd på att den jag valde nästa gång måste vara en annan reenactor. Det kändes helt omöjligt att leva ihop med någon som inte förstod eller var intresserad av samma saker, vilket kanske säger en del om hur stor del av mitt liv det här har slukat vid det här laget. Och hur ska man kunna förklara sitt tygsamlande, sina konstiga resor som bara verkar slitsamma utifrån sett, sitt maniska hantverkande eller den enorma mängden prylar som fyller hemmet från golv till tak ("din medeltidsskit"...) Men. Det har fallit förvånansvärt väl ut. Eftersom min make har den goda smaken att inte tvinga MIG att delta i något som jag lider av (segling, golf), ger jag honom samma frihet och sköter mitt reenactande på egen hand. Vi lever ändå ganska icke-symbiotiskt och sitter inte ihop vid höften. Sen har han visserligen nådigt låtit mig förfärdiga en grundutrustning åt honom, och följt med på ett par event av lättare karaktär, mest för att passa vår tvåårige son. Sonen har å andra sidan blivit ganska grundligt ekiperad och kommer att tvingas med på diverse reenactmentjippon tills han själv säger stopp när han blir tillräckligt gammal. (Det samma gäller hans blivande syskon som kommer i oktober.) Halva nöjet är ju lite att klä ut ungarna.

Yrke: Bibliotekarie. Helt utan hantverksbakgrund eller formella praktiska utbildningar inom något slöjdartat. Å andra sidan ger det mig goda möjligheter att leta reda på text- och bildkällor, artiklar i databaser och diverse annat matnyttigt både för mig själv och för gruppen.

 Haklin, huvudlin, moderiktiga flätkringlor 

och yllekjortel från 1300-talets senare del.

Andra intressen du har: Text! I alla former! Jag läser, skriver, språknördar och jobbar som översättare vid sidan av. Jag kryssar också för samtliga rutor på nördformuläret; rollspel, dataspel, figurspel, nördiga teveserier etc etc. När jag bara hade mig själv att tänka på hade jag femtio hobbies. Om man arbetar och har små barn kan man rimligen ha tid med kanske en (medeltidshantverk). Ska man träna också blir varenda minut en dyrbarhet. Blä. Men när jag levde brukade jag också fotografera, spela flöjt, lajva, sy kläder, bryta mig in i ödehus och faktiskt aktivt ägna mig åt det övriga som jag har listat ovan, även när ingen betalade mig för det eller fick ett psykbryt och skickade arga mail om jag inte levererade i tid.

Din medeltidsrelaterade blogg: Jungfruburen - kommer från och med nu att enbart vara på engelska. Eftersom man får så många trevliga utländska vänner när man håller på med det här.

Medeltidsförening du är med i: Albrechts Bössor. Hemsidan är för tillfället under redigering.

Favoritperiod: Sent 1300-tal.

Hur länge har du hållit på med medeltiden och hur började det? När min före detta flyttade in hos mig hjälpte jag honom att packa upp, och hittade ett par gigantiska påsbrallor i gult och grönt, med en hallonröd codpiece. Jag stirrade på det sömnadstekniska missfostret och bara "Älskling, är det något du vill berätta?" Han hade en medeltidsförening i ärmen, som han inte var så väldigt aktiv i och därför hade missat att nämna. Jag hade slutat lajva sedan ett par år tillbaka, eftersom jag hade tröttnat på teaterelementet som allt som oftast brukar bli en rätt jobbig pannkaka på merparten av de lajv som jag varit på. Det funkar när man är femton, men sen blir skämskudden för tung. Reenactment var svaret - hantverk, socialt umgänge och olika projekt och utflykter, men utan att man behövde stå ut med tolvåriga "byäldste", fulsminkade orcher som desperat försökte konversera på genomusel högstadieengelska, eller förbipasserande bilar som folk skrek "DRAKE!!!" efter. Det finns andra typer av lajv, men de var inte inom räckhåll för mig där och då, och hobbyn har utvecklats oerhört mycket sedan dess. Just då ville jag bara lägga ner. Reenactment var svaret. Jämförelsevis minimal skämsfaktor. Ett tydligt avgränsat hantverksfält där man verkligen har chansen att fördjupa sig. Och någon slags akademisk förankring som gör att det känns mer bundet och befogat än att ägna sig åt helt fri design av kläder och föremål. Det är kanske trist men också tryggt att arbeta med återskapande av fynd än att ge sig ut i tomma intet och designa från grunden.

 Det var under den här städningen som maken för 

första gången lät helt allvarlig när han sa - Du har problem.

Vad är roligast med den nutida medeltiden? Roligast är att hantverka. Och lära nytt inom det området. Textiltetris är otroligt rogivande, och när jag känner mig nere går jag och klappar på mitt tyg och funderar på vad jag ska göra av det. Det kanske är materialistiskt, men reenactment är nu en gång en materialsport. Roligast är också att alla är så glada, och i nio fall av tio kommer med stor entusiasm och vänlighet till bordet. Man träffar nya människor på ett sätt som jag inte gjort sen jag var femton, då alla är hypersociala, och det ska sägas att jag är Extremt Asocial och inte fungerar i sammanhang som jag inte valt själv. Jag har väldigt svårt att bidra med småprat, till exempel på jobbet och i andra mycket heterogena sällskap. Men i de här sammanhangen har man en given punkt att samlas kring. 

Vad är tråkigast/jobbigast med den nutida medeltiden? En ganska tråkig grej är å andra sidan skiktningen som ofrånkomligen uppstår när olika grupper möts. Finns det en strävan finns det alltid en rankning. Vem är mest korrekt? Vem är en paria med "fel" saker? Vem är okunnig om de historiska missar som begås? Vill man inspirera och uppmuntra, eller bara trumfa och gnälla? Jag vill att det ska finnas utrymme för allas hobbyutövande. Alla ska kunna göra det just DE vill. Sen kanske man måste välja en arena därefter och inte vänta sig att det man gör är gångbart överallt. Men ingen behöver ju vara dryg och elak för det.

"Reenactment är nu en gång en materialsport."

Hur såg dina första ”medeltidskläder” ut? Killen med påsbrallorna halade fram ett ex av Sarah Thursfields MTA (The Medieval Tailor’s Assistant), och sedan gjorde vi ett knorvligt block på mig, i grön yllefilt som var jättevarm. Särken jag sydde var snörd i ryggen, så jag kunde varken klä på mig själv eller röra armarna när jag väl fått den på mig. Ylleklänningen var framknäppt med ett slags skeva ulltumörer istället för knappar. Och jag "lånade" ett par skor av honom som han hade stulit från sin exflickvän och aldrig lämnat igen, eller hur det nu var. Men mina allra första "medeltidskläder" var nog egentligen ett par lajvklänningar i krossad plysch med lurexband som jag kände mig jättefin i på medeltidsveckan 1997.

"Ulltumörsklänningen"

Vad innebär historisk korrekthet för dig? Är det viktigt och i så fall varför? Historisk korrekthet innebär för mig att det finns (i föreningsandan) minst två källor på en pryl eller ett plagg - för att den ska anses "ha funnits" så hårt att vi kan säga att det vi gör är en rekonstruktion. Det finns också, på gott och ont, en "föreningskanon" av accepterade modeller och snitt som man kan följa. Bara att reproducera den i sig skulle ta ett helt liv, så man MÅSTE inte amatörforska och hitta på nytt. Jag vill helst inte hitta på eller gissa något alls. Helst vill jag bara göra kopior av konkreta textilfynd, eller saker som ligger så nära att det kan göra det samma. Jag maskinsyr aldrig, och jag vill så långt det går ha saker som i alla fall teoretiskt sett skulle ha kunnat framställas med tidens färgämnen, redskap och material. Även sådant som inte syns plågar mig, för JAG vet, och det är ju för min egen skull jag gör detta. (Trots det har jag kontaktlinser, en lagad tand, underbysser från Lindex, solskyddsfaktor. Värktabletter och vätsekeersättning i magen. Och mitt barn har engångsblöjor, napp i truten, moderna skor om det regnar. Han ska inte lida bara för att jag är knäpp.) Och eftersom det tar lika lång tid och kostar lika mycket pengar att göra icke-belagda paltor och prylar som det tar att göra "kosher"-föremål, förstår jag ärligt talat inte varför någon överhuvudtaget vill lägga tid och energi på att sy hittepågrejer som inte bottnar i något, när man nu KAN få något som är likvärdigt med en museirekonstruktion för samma insats. Så långt har jag kommit i min sjukdom.

Något du vill tillägga? Jag kanske har rantat nog som det är?