Att Sy i en Kil i en Slits – Två Metoder

Bloggen har flyttat och detta inlägg finns nu HÄR.

”Hade De Haft Symaskiner På Medeltiden Så Hade De Använt Dem”

Bloggen är flyttad - detta inlägg kan du nu läsa HÄR.

Att Vaxa Lintråd

Bloggen är flyttad och detta inlägg finns nu HÄR.

Att Välja Ylletyg

Bloggen har flyttat och detta inlägg finns nu HÄR.

Ylle: Förbehandling, Tvätt och Press

Dagens gästbloggare är Cathrin, a.k.a. Katafalk. Hon är utbildad dam och klänningsskräddare med gesällbrev i klänningsskrädderi, och således kunnigare än de flesta i sömnadens knep och hemligheter, med en särskild passion för fint pressade sömmar.

Förbehandling innan du syr

Ull är ett fantastiskt material på grund av dess egenskap att rena sig själv i fuktig väderlek så att man slipper tvätta den hela tiden. Sköter man ett ullplagg ordentligt behöver man aldrig vattentvätta det alls. Är man känslig för kemikalier så kan det vara bra att ändå tvätta tyget i maskin innan man syr i det.

Tvätt
Man tvättar på ullprogrammet, som är 30 grader med mild centrifugering. Värme + mekanisk bearbetning gör att ullen kan filta ihop sig, något man kan utnyttja om man till exempel vill få ett lite lösvävt tyg att gå ihop mer. Men är man nöjd med sitt tyg så rekommenderar jag att köra bara på ullprogrammet. Man ska dock tänka på att ytan på tyget kan ändra sig efter tvätt, vissa tyger blir till exempel mycket fluffigare efter tvätt; är man nöjd med ytan rekommenderar jag att man bara dampar tyget.

När man tvättar ull (och silke) ska man inte använda sig av ett vanligt tvättmedel då enzymerna i dessa inte är bra för fibern. Använd i stället specialtvättmedel som till exempel Y3, andra tvättmedel speciellt lämpade för silke och ylle eller till och med ett milt silikon och sls-fritt (sodium laurel sulfate) schampo.

Om man vet med sig att det finns en massa överskottsfärg eller att tyget torrfäller, då kan det vara bra att tvätta tyget med ättika. Man häller helt enkelt 1 dl ättika i tvättmedelsfacket för flytande tvättmedel och tvättar en omgång på ullprogrammet utan tvättmedel.

Man ska absolut inte använda sköljmedel när man tvättar ull, det gör att det lägger sig som en hinna över fibern och hindrar de små fjäll som heter epidermisfjäll från att göra sitt jobb , vilket förstör ullens egenskaper.

Dampning
Man behöver som sagt inte alls vattentvätta sitt tyg, men något behöver man göra innan man syr något av det. När man tillverkar tyget spänns det i maskinerna, det spänns vid färgning och när man sedan rullar upp det på rullar spänns det ytterligare. Därför krävs det lite fukt för att få tyget att avspänningskrympa, det vill säga tyget behöver helt enkelt slappna av efter de spänningar som blivit vid sträckning vid vävning, färgning och rullning.

Lägg ut ena ändan på tyget på strykbrädan, det ska inte ligga vikt. Med största sannolikhet får inte hela tyget plats på strykbrädan, så man får ta det i partier.
Om du har ett järn med ånga så är detta superlätt, håll järnet precis över tyget och spruta på ordentligt med ånga; för järnet över hela tygets yta. När du gjort en bit; flytta tyget, gå över hela tygbredden och tyglängden på detta vis.
Om du som jag inte har ett strykjärn med ånga, kan man göra på två vis. Om du har ett tyg som är lite ömtåligt så ska du lägga en bit tvättat vitt bomullstyg över ditt ylletyg, spraya med en sprayflaska på bomullstyget och stryk på det. Gå över hela tygbredden och tyglängden på detta vis.
Är man lite lat, och inte har ett ömtåligt tyg kan man spraya tygets avigsida direkt med vatten och helt enkelt stryka på det som vanligt.

Press
Många kanske inte har lagt så mycket fokus på pressning när de syr dina plagg. Som om det inte räckte med att man ska sy sömmarna och sedan gärna fälla dem, att man sedan ska lägga en massa tid vid strykjärnet känns kanske lite tråkigt, men jag lovar att det är väl värt det.

Kodordet när det gäller press av sömmar är "låt svalna". Notera att jag säger press och inte stryka; stryker gör man ett färdigt plagg, när du arbetar med plagget kallas det för press. Det handlar om att man lägger både fysisk vikt på järnet och massa tid på det vid press, när du stryker går du ytligt över tyget med ett strykjärn. Det är även därför riktiga skräddarjärn kallas för pressjärn och är mycket, mycket tyngre än vanliga strykjärn; ett pressjärn väger mellan 1,5kg och 5 kg.

Hur du pressar sömmarna
Lägg upp ditt plagg på strykbrädan. Jag stryker alltid mina sömmar utan ånga, istället har jag en skål bredvid med vatten. Detta är för att det tar så lång tid att få tyget att svalna efter att man pressat sin söm om man har massa ånga, en koncentrerad sträng med vatten svalnar snabbare.

Jag doppar mina fingrar i vattnet och stryker vatten precis i sömmen, som sagt behöver man inte ha fukt över hela tyget, det är bara onödigt.

Sedan pressar jag isär sömmen, jag stryker sakta och lägger tyngd på järnet. Jag stryker på tre prickar, ull mår inte dåligt av värme. Det som kan hända om man inte är försiktig och har ett ömtåligt tyg är att man kan bränna fibern, det blir då brunt och uttorkat, om man är orolig så prova på en provbit och sänk eventuellt värmen lite.

På samma gång som jag pressar sömmen så lägger jag på en träbit på sömmen. Detta är för att sömmen vill svalna under press. Här använder jag mig av min ärmstrykbräda, men egentligen funkar vilket slät träbit som helst, även mina läster hjälper till. Det är viktigt att man väntar med att flytta på tyget och ta bort träbitarna tills det är HELT svalt.

Har man pressat ordentligt och låtit tyget svalna så kommer det bli såhär fantastiskt platt.

Se så platt det blir, knappt ett dike där sömmen är.

För att visa hur det ser ut om man lite snabbt stryker sömmen och inte låter det svalna har jag tagit dessa bilder. Du ser direkt den otroligt stora skillnaden, inte alls platt och med ett djupt dike där sömmen är.

Om man vill fälla sömmen åt ena hållet, pressa först isär sömmen, klipp sedan ned ena sömsmånen.

Vik över den andra sömsmånen, lägg fukt precis i viken och pressa sömmen igen.

Platt blir det.

Jag syr alltid mina plagg med 1,5 cm sömsmån, men jag vill inte ha så breda sömsmåner i plaggen, så när jag pressat sömmen klipper jag ned sömsmånen till 1cm.

En söm som är fälld åt ena hållet blir självklart inte lika platt som en söm som är isärpressad då det är tre lager med tyg på ett och samma ställe. Ena sidan ligger lite högre upp än den andra. Tänk nu hur det skulle sett ut om jag inte alls hade pressat sömmen.

Sedan fäller jag mina sömmar. Precis som i några av Herjolfsnesfynden lägger jag ett ullgarn längs med kanten på tyget, en så kallad fyllnadstråd. Den hjälper till att hålla kanten fri från fransningar, dessutom ser det väldigt prydligt ut på insidan.

Om man nu trodde att man var färdig med pressandet så... tyvärr.

När man fäller sömmarna kan det lätt bli lite bubbligt.

Lägg på vatten på sömmen från rätsidan, har du ett ömtåligt tyg kan det vara bra att ha en trasa mellan järn och söm. Pressa som förut, med tyngd på järnet och lägg på träbitarna och låt svalna.

Då blir det superplatt igen.

Nu följer några bilder som visar på skillnaden på hur det ser ut om man pressar eller väljer att inte pressa. Till vänster är det innan press, till höger efter.

Jag hoppas att jag har nu lyckats övertyga någon om att prova att pressa sömmarna på sitt plagg.  Utseendet på det färdiga plagget förhöjs något otroligt och en pressad söm blir mer följsam och ger utseendet av att hela ditt plagg är i ett och samma stycke. Det faller snyggare och ser mycket mer arbetat ut.

Skötsel av färdigt plagg

När man har lagt så mycket tid på att pressa ska man vara medveten om att om man lägger det färdiga plagget i tvättmaskinen (även på ullprogrammet) så kommer pressen att släppa en del. Har man sytt ned sömmarna så klarar man sig bättre än om man inte har gjort det, men man kommer att behöva pressa om vissa partier på plagget ändå.

Rengöring

Då är det fantastiskt att ull renar sig själv. Häng ut plagget på vädring, gärna när det är fuktigt i luften efter regn eller på natten. Har man inte möjlighet till vädring kan man hänga plagget i badrummet efter att man duschat. Man märker att efter en natts vädring är plagget fräscht igen och det bästa av allt, pressen har inte släppt.

För ullplagg så är det alltid bättre att punkttvätta där det är fläckar och sedan vädra - det förlänger livet på plagget.

/Cathrin

Särkars, Skjortors och Kjortlars Anatomi

Under större delen av medeltiden bestod de flesta särkar, skjortor och kjortlar (det vill säga de plagg som täckte överkroppen – för enkelhetens skull samlade under ordet livplagg i det här inlägget), för både män, kvinnor och barn, av ungefär samma delar.

Småbarnssärk, bestående av bål (utan axelsömmar), 

kilar i sidorna, ärmar och ärmspjäll. Även många kjortlar från tidig medeltid 

var konstruerade på ett liknande sätt - så enkelt det bara kan bli. 

Manskjortel/tröja av sent 1300-talssnitt, sedd bakifrån. 

Figursydd bål utan kilar, åtsittande ärmar med söm och kil på armens baksida.

Variationer fanns, och delarnas utseende ändrades med modet, som du kan se på de två exemplen ovan (ursäkta de primitivt utritade linjerna), men ett helt vanlig livplagg bestod oftast av:

Bål

Den del av plagget som täckte överkroppen. I början av medeltiden var det oftast ett rektangulärt stycke tyg utan axelsömmar, med ett hål klippt för huvudet. Med tiden började kjortlarna göras mer figurformade, med axelsömmar och formade ärmhål, för att till slut bestå av två eller fler figursydda fram- och bakstycken. Skjortor och särkar var oftast skurna på enklast tänkbara sätt hela medeltiden igenom och, med vissa variationer, ända in på 1800-talet.

Kilar

Livplaggen fick sin vidd nertill genom isydda kilar (triangelformade bitar av tyget). Det vanligaste är att särkar hade kilar endast i sidorna (att döma av särkar från senare perioder – det finns ytterst få underplagg bevarade från medeltiden) och att kjortlar hade kilar både fram, bak och i sidorna. Skjortor och de korta, åtsittande kjortlar/tröjor som var populära hos män i slutet av 1300-talet och in på 1400-talet behövde inga kilar alls. Då ytterst få saker brukar vara huggna i sten så fanns det givetvis variationer. Kilar brukade som regel sys i från midjan eller högre.

Ärmar

Underklädernas och de tidigmedeltida kjortlarnas ärmar var mycket enkla: raka rektanglar, eller avsmalnande ner mot handleden. Allt eftersom modet växlade varierade kjortlarnas ärmar mycket i utseende, och kunde vara åtsittande eller vida. I början av medeltiden satt ärmsömmen på armens undersida, som på de flesta kläder idag, men när de under 1300-talet blev allt tightare flyttade ärmsömmen till armens baksida, där de för passformens skull nödvändiga knapparna syntes bättre och rörligheten blev större.

Ärmkil/ärmspjäll

Ärmkilen var en fyrkantig, rombformad eller trekantig bit av tyget som fälldes in i ärmsömmen uppe vid ärmhålet. När ärmsömmen satt på armens undersida satt ärmkilen i armhålet; när ärmsömmen flyttade bak gjorde ärmkilen det med och hamnade någonstans i höjd med skulderbladen. Ärmkilen bidrog till ökad elasticitet, vilket gav större rörlighet och förhindrade att plagget sprack.

Dessa fyra grundelement kunde varieras på nästan hur många sätt som helst - vill du se fler exempel på hur de olika delarna i en kjortel kunde se ut så titta på den här sidan, som har många principskisser på olika bevarade medeltida kjortlar.

Referenser:

Nockert, M. (1985). Bockstensmannen och hans dräkt. Falkenberg: Stiftelsen Hallands Länsmuseer, Halmstad och Varberg. 

Att Välja Linnetyg

Till kläder användes linne främst till underkläder, förkläden och kvinnors huvuddukar.  Linnetyger som ska användas i kläder bör vara vävda i tuskaft - samma vävsätt som i vanliga lakan. Det finns belägg för andra vävsätt, men de förefaller ha använts i hemtextilier (till exempel handdukar), och blöjor.

Linne finns att köpa i många olika kvaliteter, men få av dem man kan hitta i vanliga tygaffärer påminner om de medeltida. Oftast är de alldeles för glest vävda, med stora mellanrum mellan trådarna. När du ska köpa linne så försök hitta ett tyg där trådarna slagits tätt tillsammans.

 Båda linnetygerna har trådar av ungefär samma grovlek, 

men medan den vänstra är tät och fin är den högra alltför gles.

Grovlek

Vilken grovlek du vill ha på ditt linnetyg beror på vad du ska ha det till. Till underkläder och huvuddukar vill du ha finare, mjukare linne än vad du vill ha i till exempel ett tält eller ett rustplagg.

 Linne i flera olika grovlekar.

Vilken samhällsklass du vill porträttera påverkar också vilken grovlek du väljer i tyger till kläder. En bondes vardagsskjorta var troligtvis grövre än hans finskjorta, och finskjortan var förmodligen sydd i ett grövre tyg än den lokale herremanens vardagsskjortor. Hur fina linnetyger du väljer beror också på om de kommer att synas eller ej, då fint linne var en statussymbol. Man kan tänka sig att en kvinnas särk var sydd i ett kraftigare tyg än hennes huvuddukar, eftersom alla skulle se dem.

Mycket grovt linne och fint linne.

Färg

Linne var som bekant oftast ofärgat. Enklare människor kunde använda det som det var, i sitt oblekta (naturfärgade) tillstånd. Även ursprungligen oblekta linnetyger blir med tiden ljusare med användning, tvätt och torkning i solen.

 Linne i olika oblekta nyanser.

Finare människor, och kanske även vanligt folk till högtid, använde blekt (olika vita nyanser) linne till sina kläder. Fläckfritt vitt linne var, liksom dess finhet, en statussymbol.

 Linne i olika blekta och halvblekta nyanser.

Det finns enstaka bevarade exempel på färgat linne, men de är oftast använda som foder (och blektes därför inte i solen) och färgade med vejde/indigo (som ger olika blåa nyanser), ett av ytterst få naturliga färgämnen tillgängliga i Europa på medeltiden som fäster riktigt bra på linne. Dessa bevarade exemplar är dock så få och använda på ett så speciellt sätt att det i de allra flesta fall inte ger något historiskt belägg för att använda färgat linne synligt i yttre plagg.

Var kan du då hitta linnetyger av bra kvalitet? Det bästa är så klart om du har möjlighet att känna på det (ibland finns bra textilförsäljare på historiska marknader), men om det inte är möjligt så är ett tips att vända sig till de företag som inriktar sig mot historiskt återskapande och säljer över nätet:  Medeltidsmode och Historiska Rum i Sverige eller Naturtuche i Tyskland. Vissa hemslöjdsbutiker och de som säljer tyger till folkdräkter kan vara värda att kolla upp. Även LinneHem har linnetyger av olika kvalitet.

Innan du syr något av ditt nya linnetyg så tvätta det för att förhindra att det krymper i efterhand. För att ditt tyg ska få de bästa förutsättningarna för att hålla sig vackert och inte skrynkla, läs om hur du tvättar linne här.

Referenser:

Crowfoot, E. Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c.1150-c.1450. Bury St Edmunds: Museum of London.

SENAST UPPDATERAD 16 MAJ 2015

Att Sy Snörhål

Under 1300-talets senare del och in på 1400-talet var kroppsnära kläder högsta mode. Tidigare hade plaggen oftast varit vida nog att dra över huvudet, men med det nya modet var det inte längre möjligt. Knappar och knapphål eller snörning användes för att komma i kläderna.

Katherine Mortimer och hennes make Thomas de Beauchamp,  

St Mary's Church, Warrick, England. Båda dog 1369.  

Katherines kjortel är snörd fram och har många små knappar på ärmarna.

I bildmaterialet förefaller det som att snörning fram eller i sidan var det som användes - inga bevis finns i nuläget för snörning bak. På medeltiden (faktiskt ända fram till en bit in på 1800-talet) var spiralsnörning det absolut vanligaste sättet att snöra kläder på. Spiralsnörning görs med en ände, inte två som vi oftast använder idag. Det bästa sättet att placera snörhålen på, för att under och överkant ska mötas snyggt, är förskjutet i förhållande till varandra, som på bilden ovan. Hur du gör detta finns utmärkt beskrivet här (endast på engelska). Har du redan snörda kläder där snörhålen inte är förskjutna så gör det ingenting – det finns massor av bildexempel på det också.Vill du läsa mer om snörning på kläder från sen medeltid så kan du göra det här (endast på engelska).

Kanten där du ska sy snörhål kan gärna förstärkas på insidan med en smal remsa linne eller siden.

Själva snörhålen kan sys så här:

- markera var du vill ha dem – ju tätare de sitter ju bättre kommer de hålla ihop öppningen på plagget, 1,5-2,5 cm är lagom. 

- ta en pryl (eller en grov sticka) och gör försiktigt ett hål. 

Att pryla upp ett hål kommer inte att ta sönder tyget på samma sätt som att stansa ut ett hål med håltagare, eftersom trådarna inte brister utan bara knuffas åt sidan. Snörhålet kommer därför bli mer hållbart.

- sy langettstygn runt hålet, två varv - tänk på att använda rätt sorts tråd.

- gör försiktigt hålet lite större igen med prylen – det drar ihop sig lite under sömnaden. 

- gå vidare till nästa hål – tråden kan dras synlig på baksidan mellan hålen, det finns fynd som är gjorda så.

Snörhålen måste vara stora nog för att snodden du ska snöra med ska kunna gå igenom, men de bör inte vara för stora heller. Lagom är bäst; är du osäker så prova dig fram på en spillbit först.

Referenser:  
Crowfoot, E., Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c. 1150-1450. Great Britain: Boydell Press.

SENAST UPPDATERAD 30 JULI 2014

Mönster till Medeltidskläder

Det kanske första du vill göra när du bestämt dig för att sy dina egna medeltidskläder är att leta efter mönster, men innan du börjar leta efter mönster är det klokt att bestämma dig för vilken avsikt du har med dina medeltidskläder: ska de vara så historiskt korrekta som möjligt, eller räcker det om de är vagt medeltidsinspirerade? När du bestämt dig för vad du är ute efter så finns det två vägar att gå: antingen att köpa något av de kommersiella mönster som finns, eller att göra dem själv.

Jag lägger här in en brasklapp: jag gör mina mönster själv och de flesta av mönsterförlagen har jag ingen personlig erfarenhet av. Jag har därför bett mina medeltidsvänner att ge sina synpunkter på dem. Jag har inget egenintresse i vilket alternativ du väljer – de här recensionerna är endast i upplysande syfte.

Färdiga mönster

Beroende på vilken typ av kläder du bestämt dig för finns det olika mönster att välja på:

Sophias Ateljé

Kan räknas in i kategorin mönster till medeltidsinspirerade kläder. De är (med undantag för mönstret på Bockstensmannens kläder) inte historiskt korrekta vare sig i snitt eller i sömnadssätt, men väljer du bra tyger, är noggrann med vilka plagg du kombinerar och hur de dekoreras så kan resultatet ändå se helt acceptabelt ut. Fördelen med dem är att de är på svenska, är relativt enkla att förstå och de finns att köpa nästan överallt (till exempel på Sophias Ateljés Förlags hemsida och i många muséebutiker). Nackdelen är att de kräver mer tyg* än kläder sydda efter historiskt korrekta mönster gör och att de ofta känns igen som Sophia-kläder.

*  Medeltida särkar, skjortor och kjortlar konstruerades ofta av mer eller mindre geometriska former (rektanglar, kvadrater och trianglar), vilket gjorde det möjligt att klippa till tyg med litet eller inget svinn. Idag, när tyg är så otroligt mycket billigare än det var då, är tygsvinn inget vi bekymrar oss för på samma sätt och kläder skärs ofta till på ett väldigt tygslösande sätt.

Rushworth

Dessa mönster är, av det vi kan bedöma med den information vi har idag, historiskt korrekta. De innehåller enkla och tydliga beskrivningar på hur de ska sys på ett historiskt korrekt sätt och är översatta till svenska. De är med andra ord bra mönster - den enda nackdelen med dem är att de kräver en smula sömnadsvana. De finns att köpa hos Handelsgillet.

Reconstructing History

Även dessa är, efter vad som går att bedöma idag, historiskt korrekta. De finns i nuläget bara på engelska, kan enligt uppgift vara lite röriga att förstå och kräver sömnadsvana. Finns bland annat att köpa hos Handelsgillet och på Reconstructing History's hemsida.

Egenkonstruerade mönster

Vill du göra egna mönster så finns det hjälp både i tryckt form och på nätet.

The Medieval Tailor’s Assistant

Av Sarah Thursfield. Baslitteratur för dig som vill göra dina egna (och kanske familjens) medeltidskläder från grunden. I stort sett historiskt korrekt. Beskrivningar av hur du gör mönster till alla de vanligaste plaggen från år 1200 till år 1500 finns i den, inklusive beskrivningar av hur de ska sys. Går att beställa hos alla större bokförsäljare på internet. Även om den kostar lite att investera i så blir det billigare i längden än att köpa separata mönster till varje sorts plagg du vill göra. Vill du inte köpa den så finns den också på många bibliotek och skulle den saknas så går den att fjärrlåna. På engelska.

La Cotte Simple

Onlinesida som steg för steg förklarar och visar hur du gör mönster till en figursydd klänning från det senare 1300-talet och 1400-talet. Mycket informativ sida även för annat som rör medeltida sömnad. På engelska.

 Vill du sy med riktiga medeltida kläder som förlaga så är det här en bra sida. Där finns massor av principskisser på bevarade medeltida plagg.

Medeltidens kläder syddes ofta till personen som skulle använda dem och satt därför - särskillt hos de mer välbeställda - bättre än vad ett plagg vi idag syr efter standardiserade storlekar kommer att göra. Eftersom nästan alla människor har olika figurer så får du räkna med att behöva göra vissa förändringar i mönstret för att det färdiga plagget ska sitta riktigt bra. Skillnaden mellan att köpa ett färdigt mönster och att göra ett eget behöver i slutändan därför inte bli så stort som man kan tro.

Skulle du känna att du inte vill sy så kan du köpa färdiga kläder.

Behöver du hjälp med handsömnad så finns första delen i handsömnadsserien här, eller så hittar du dem alla i innehållsförteckningen ovan.

SENAST UPPDATERAD 5 FEBRUARI 2016

Att Sy Knapphål

Det finns några skillnader mellan våra dagars maskinsydda knapphål och de handsydda medeltida knapphålen. De moderna knapphålen klipps inte upp förrän de är sydda – de medeltida knapphålen klipptes först upp, för att sedan sys. Våra dagars knapphål har ofta flera stygn sydda på varandra i ändarna för att förhindra att de rivs upp (titta på knapphålen i en skjorta så förstår du vad jag menar) – medeltida knapphål syddes likadant hela vägen runt. Tänk på att använda rätt sorts tråd.

För att ge extra stadga kunde en remsa i linne eller siden sys fast på insidan av knäppkanten; så här ser det ut när knapphålen är färdiga. 

- Börja med att markera var du vill ha dina knapphål. Medeltida knappar satt oftast tätt, inte sällan så tätt att de rörde vid varandra. Vill du att det ska gå snabbt och enkelt att markera var dina knapphål ska vara så kan du använda till exempel tummen som mått, eller vika kanten som ska knäppas på mitten, markera med en nål, vika igen, markera och så vidare tills du är nöjd med hur det ser ut. Det behöver inte vara på millimetern lika.

- Klipp upp ett hål: det måste vara tillräckligt stort för att de knappar du har lätt ska gå igenom, men inte så stort att plagget knäpps upp av sig själv. Gör ett prov-knapphål på en bit överblivet tyg om du är osäker.

- Sy langettstygn runt hela knapphålet, se till att fånga upp tyget på baksidan också. På medeltida knapphål ser man ofta att ändarna lämnats osydda.

- Fäst tråden med ett extra stygn över det första. Färdigt!

- Klipp upp nästa knapphål. Använder du en lång tråd kan den användas till flera knapphål utan att klippas av. Dra tråden synlig på baksidan (finns exempel på detta bland Londonfynden) eller mellan tyglagren, från det gamla knapphålet till det nya och fäst tråden med ett langettstygn.

- Sy det nya knapphålet på samma sätt som det förra.

Detta är ett av de tillfällen då det inte gör något om du inte är lika bra på att sy som du skulle önska; det finns bevarade fragment av knäppta plagg med riktigt fult sydda knapphål. Är du ändå inte nöjd finns det bara ett sätt att bli bättre; sy fler plagg med knappar och knapphål.

Här kan du läsa om hur du gör medeltida tygknappar.

Länkar till andra återskapade knapphål:
Cotte Simple

Referenser:

Crowfoot, E., Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c.1150-c.1450. Great Britain: Boydell Press.

SENAST UPPDATERAD 14 JULI 2014