Att Sy i en Kil i en Slits – Två Metoder

Bloggen har flyttat och detta inlägg finns nu HÄR.

Att Vaxa Lintråd

Bloggen är flyttad och detta inlägg finns nu HÄR.

Ylle: Förbehandling, Tvätt och Press

Dagens gästbloggare är Cathrin, a.k.a. Katafalk. Hon är utbildad dam och klänningsskräddare med gesällbrev i klänningsskrädderi, och således kunnigare än de flesta i sömnadens knep och hemligheter, med en särskild passion för fint pressade sömmar.

Förbehandling innan du syr

Ull är ett fantastiskt material på grund av dess egenskap att rena sig själv i fuktig väderlek så att man slipper tvätta den hela tiden. Sköter man ett ullplagg ordentligt behöver man aldrig vattentvätta det alls. Är man känslig för kemikalier så kan det vara bra att ändå tvätta tyget i maskin innan man syr i det.

Tvätt
Man tvättar på ullprogrammet, som är 30 grader med mild centrifugering. Värme + mekanisk bearbetning gör att ullen kan filta ihop sig, något man kan utnyttja om man till exempel vill få ett lite lösvävt tyg att gå ihop mer. Men är man nöjd med sitt tyg så rekommenderar jag att köra bara på ullprogrammet. Man ska dock tänka på att ytan på tyget kan ändra sig efter tvätt, vissa tyger blir till exempel mycket fluffigare efter tvätt; är man nöjd med ytan rekommenderar jag att man bara dampar tyget.

När man tvättar ull (och silke) ska man inte använda sig av ett vanligt tvättmedel då enzymerna i dessa inte är bra för fibern. Använd i stället specialtvättmedel som till exempel Y3, andra tvättmedel speciellt lämpade för silke och ylle eller till och med ett milt silikon och sls-fritt (sodium laurel sulfate) schampo.

Om man vet med sig att det finns en massa överskottsfärg eller att tyget torrfäller, då kan det vara bra att tvätta tyget med ättika. Man häller helt enkelt 1 dl ättika i tvättmedelsfacket för flytande tvättmedel och tvättar en omgång på ullprogrammet utan tvättmedel.

Man ska absolut inte använda sköljmedel när man tvättar ull, det gör att det lägger sig som en hinna över fibern och hindrar de små fjäll som heter epidermisfjäll från att göra sitt jobb , vilket förstör ullens egenskaper.

Dampning
Man behöver som sagt inte alls vattentvätta sitt tyg, men något behöver man göra innan man syr något av det. När man tillverkar tyget spänns det i maskinerna, det spänns vid färgning och när man sedan rullar upp det på rullar spänns det ytterligare. Därför krävs det lite fukt för att få tyget att avspänningskrympa, det vill säga tyget behöver helt enkelt slappna av efter de spänningar som blivit vid sträckning vid vävning, färgning och rullning.

Lägg ut ena ändan på tyget på strykbrädan, det ska inte ligga vikt. Med största sannolikhet får inte hela tyget plats på strykbrädan, så man får ta det i partier.
Om du har ett järn med ånga så är detta superlätt, håll järnet precis över tyget och spruta på ordentligt med ånga; för järnet över hela tygets yta. När du gjort en bit; flytta tyget, gå över hela tygbredden och tyglängden på detta vis.
Om du som jag inte har ett strykjärn med ånga, kan man göra på två vis. Om du har ett tyg som är lite ömtåligt så ska du lägga en bit tvättat vitt bomullstyg över ditt ylletyg, spraya med en sprayflaska på bomullstyget och stryk på det. Gå över hela tygbredden och tyglängden på detta vis.
Är man lite lat, och inte har ett ömtåligt tyg kan man spraya tygets avigsida direkt med vatten och helt enkelt stryka på det som vanligt.

Press
Många kanske inte har lagt så mycket fokus på pressning när de syr dina plagg. Som om det inte räckte med att man ska sy sömmarna och sedan gärna fälla dem, att man sedan ska lägga en massa tid vid strykjärnet känns kanske lite tråkigt, men jag lovar att det är väl värt det.

Kodordet när det gäller press av sömmar är "låt svalna". Notera att jag säger press och inte stryka; stryker gör man ett färdigt plagg, när du arbetar med plagget kallas det för press. Det handlar om att man lägger både fysisk vikt på järnet och massa tid på det vid press, när du stryker går du ytligt över tyget med ett strykjärn. Det är även därför riktiga skräddarjärn kallas för pressjärn och är mycket, mycket tyngre än vanliga strykjärn; ett pressjärn väger mellan 1,5kg och 5 kg.

Hur du pressar sömmarna
Lägg upp ditt plagg på strykbrädan. Jag stryker alltid mina sömmar utan ånga, istället har jag en skål bredvid med vatten. Detta är för att det tar så lång tid att få tyget att svalna efter att man pressat sin söm om man har massa ånga, en koncentrerad sträng med vatten svalnar snabbare.

Jag doppar mina fingrar i vattnet och stryker vatten precis i sömmen, som sagt behöver man inte ha fukt över hela tyget, det är bara onödigt.

Sedan pressar jag isär sömmen, jag stryker sakta och lägger tyngd på järnet. Jag stryker på tre prickar, ull mår inte dåligt av värme. Det som kan hända om man inte är försiktig och har ett ömtåligt tyg är att man kan bränna fibern, det blir då brunt och uttorkat, om man är orolig så prova på en provbit och sänk eventuellt värmen lite.

På samma gång som jag pressar sömmen så lägger jag på en träbit på sömmen. Detta är för att sömmen vill svalna under press. Här använder jag mig av min ärmstrykbräda, men egentligen funkar vilket slät träbit som helst, även mina läster hjälper till. Det är viktigt att man väntar med att flytta på tyget och ta bort träbitarna tills det är HELT svalt.

Har man pressat ordentligt och låtit tyget svalna så kommer det bli såhär fantastiskt platt.

Se så platt det blir, knappt ett dike där sömmen är.

För att visa hur det ser ut om man lite snabbt stryker sömmen och inte låter det svalna har jag tagit dessa bilder. Du ser direkt den otroligt stora skillnaden, inte alls platt och med ett djupt dike där sömmen är.

Om man vill fälla sömmen åt ena hållet, pressa först isär sömmen, klipp sedan ned ena sömsmånen.

Vik över den andra sömsmånen, lägg fukt precis i viken och pressa sömmen igen.

Platt blir det.

Jag syr alltid mina plagg med 1,5 cm sömsmån, men jag vill inte ha så breda sömsmåner i plaggen, så när jag pressat sömmen klipper jag ned sömsmånen till 1cm.

En söm som är fälld åt ena hållet blir självklart inte lika platt som en söm som är isärpressad då det är tre lager med tyg på ett och samma ställe. Ena sidan ligger lite högre upp än den andra. Tänk nu hur det skulle sett ut om jag inte alls hade pressat sömmen.

Sedan fäller jag mina sömmar. Precis som i några av Herjolfsnesfynden lägger jag ett ullgarn längs med kanten på tyget, en så kallad fyllnadstråd. Den hjälper till att hålla kanten fri från fransningar, dessutom ser det väldigt prydligt ut på insidan.

Om man nu trodde att man var färdig med pressandet så... tyvärr.

När man fäller sömmarna kan det lätt bli lite bubbligt.

Lägg på vatten på sömmen från rätsidan, har du ett ömtåligt tyg kan det vara bra att ha en trasa mellan järn och söm. Pressa som förut, med tyngd på järnet och lägg på träbitarna och låt svalna.

Då blir det superplatt igen.

Nu följer några bilder som visar på skillnaden på hur det ser ut om man pressar eller väljer att inte pressa. Till vänster är det innan press, till höger efter.

Jag hoppas att jag har nu lyckats övertyga någon om att prova att pressa sömmarna på sitt plagg.  Utseendet på det färdiga plagget förhöjs något otroligt och en pressad söm blir mer följsam och ger utseendet av att hela ditt plagg är i ett och samma stycke. Det faller snyggare och ser mycket mer arbetat ut.

Skötsel av färdigt plagg

När man har lagt så mycket tid på att pressa ska man vara medveten om att om man lägger det färdiga plagget i tvättmaskinen (även på ullprogrammet) så kommer pressen att släppa en del. Har man sytt ned sömmarna så klarar man sig bättre än om man inte har gjort det, men man kommer att behöva pressa om vissa partier på plagget ändå.

Rengöring

Då är det fantastiskt att ull renar sig själv. Häng ut plagget på vädring, gärna när det är fuktigt i luften efter regn eller på natten. Har man inte möjlighet till vädring kan man hänga plagget i badrummet efter att man duschat. Man märker att efter en natts vädring är plagget fräscht igen och det bästa av allt, pressen har inte släppt.

För ullplagg så är det alltid bättre att punkttvätta där det är fläckar och sedan vädra - det förlänger livet på plagget.

/Cathrin

Praktiska Tips för Småbarnskläder

Många är de erfarna medeltidare som blir föräldrar, eller som börjar medeltida när de redan har familj och undrar hur i all världen de ska lösa småbarnens kläder. Hur går man från bomullstrikå till ylle utan att det blir obekvämt för barnen? Här ska du som har sådana funderingar förhoppningsvis få några bra idéer. En del är historiskt korrekta lösningar, andra är snygga fusklösningar, för att inte kompromissa vare sig med barnens bekvämlighet (det är trots allt inte primärt deras hobby, de hänger bara med) eller med det historiska intrycket för mycket.

Först kan det vara bra att få en uppfattning om hur medeltidens barn klädde sig på riktigt, innan man börjar fuska; läs om barnskläder här om du inte redan gjort det. Det här inlägget är framför allt anpassat till småbarnskläder (från bebisar och upp till 5-7 år); större barn kan i de flesta fall klä sig i mindre versioner av vuxenkläder utan problem.

Särk

En långärmad särk sydd i tättvävt, tunt, mjukt linne skyddar bättre mot bränna än solskyddsfaktor och kan varma dagar vara det enda barnet har på sig. Gör ett sprund i halsen för att kunna få särken över huvudet på barnet utan att behöva ha en så stor urringning att den kasar ner över axeln.

Är ditt barn så litet att det inte kan krypa eller gå är det inte dumt att låta särken sluta en bra bit nedanför barnets fötter – de kasar lätt upp när man bär barnet och vips är hela magen bar. Ett längre plagg är något lättare att hålla på plats och skyddar dessutom benen och fötterna mot solen. Ett heltäckande plagg skyddar också bättre mot eventuellt kliiga ylleplagg. Barn som kan gå kan ha en särk som slutar vid vristerna, vilket ger maximalt skydd utan att förhindra rörelseförmågan.

Se gärna till att ha mer än en särk, särskilt om du har en kräkbebis eller ett barn som spiller mycket.

Hur sprundet i särken ska stängas är en bra fråga: det finns inga bilder på knytband, men vill du ha sådana är det ju ett alternativ. Ett litet spänne eller några stora stygn ovanpå varandra är andra, kanske mer historiskt trovärdiga alternativ.

Liten linnesärk, med breda fållar på ärmarna som kan läggas ner när barnet växer.

Kveiv

En liten linnemössa, kveiv/coif, skyddar huvudet mot sol och drag, samt mot en eventuellt kliig yllehätta eller halmhatt. 

Två små linnemössor, den ena skarvad.

Halmhatt

Har du ett något större barn kan du med fördel låta det ha en halmhatt som ytterligare skydd mot solen. Halmhattar finns belagda över i princip hela medeltida Europa (i alla fall på vuxna) och det finns en del bilder på hur de såg ut. En vanlig halmhatt (äkta halm, inte papper) köpt i vilken affär som helst kan enkelt blötas i ljummet vatten och försiktigt formas om efter behag för att få en mer medeltida form. 

Vanlig flickhatt i halm som lagts i blöt och formats om 

till en mer medeltida modell över en skål med lämplig form.

Kolt

Inte sällan ser man föräldrar som i ren omsorg av sina barn väljer att sy koltar i linne för att de ska slippa kliigt ylle. Problemen kommer dock om det blir kallt eller blött: inte alla sommardagar är varma och ska ni vara ute kvällstid kan det vara skönt med mer än ett lager ylle för både stora och små. Vill du försäkra dig om att ditt barns direktkontakt med yllet ska bli minimal kan du fodra övre delen av plagget med linne. Det finns inga historiska belägg för detta, men det är ett fusk som inte kommer att synas om det görs bra. Det i kombination med en långärmad särk borde göra att ditt barn är helt bekvämt.

Linnefoder i övre delen av en yllekolt. Fodret sitter bara fast i sömmarna

och runt halsöppningen, vilket gör att det inte syns när plagget används.

Sätt ett sprund i kolten precis som på särken för att kunna ha ett så litet halshål som möjligt och därmed förhindra drag runt axlarna. En del föräldrar sätter sprunden i särkar och koltar på olika ställen (till exempel bak på ena plagget och fram på det andra) för att ytterligare skydda mot drag. Gör gärna kolten för lång på små bebisar, precis som särken. Försök också sy mer än en kolt – dels är det bra att ha i reserv och blir det kyligt är det skönt att ha dubbla lager.

Sprundet i kolten kan hållas ihop med ett litet spänne eller, om du håller på med senare medeltid, med knappar. Liksom på särken så går det att sy några stora stygn över varandra. 

 

Fuskblöja

Oavsett om du använder engångsblöjor eller moderna tygblöjor så ser de inte historiskt korrekta ut. Risken för att ditt barns blöja kommer att synas är stor, då särkar och koltar som sagt har en besvärlig tendens att kasa upp på burna barn och småbarn i övrigt inte har en tanke på att deras sätt att sitta, slå kullerbyttor, springa och klättra kan visa upp blöjbaken för omgivningen. 

Välklädd mamma, välklädd bebis - men modern blöja.

Att sy en blöjbyxa som vid en snabb blick kan passera för en medeltida tygblöja kan därför vara något att fundera på. En sådan kan göras på flera sätt, det viktigaste är att den döljer blöjan och inte drar uppmärksamhet till sig. Detta är ett sätt som kräver minimal mönsterkonstruktion och sömnad men ger ett rätt blöjlikt utseende (denna gjordes av en sliten, missfärgad linnehandduk från second hand och har därför skarvats lite).

 Klipp ut en triangel, där diagonalen (den övre kanten på bilden) 

är lika stor som ditt barns midjemått (inklusive rörelsevidd) + hälften. 

Dvs. om ditt barns midjemått är 43 cm och du lagt till rörelsevidd på 7 cm 

(tillsammans 50 cm) så ska den färdiga längden vara 75 cm.

Klipp till en rektangel som ska bli grenen, eller formklipp direkt om du har mer tyg. 

Måttet från kanten på denna bit och upp till den diagonala ska vara detsamma 

som när du mäter från barnets rygg, över rumpan och upp på magen, 

plus rörelsevidd på några centimeter. 

Glöm inte sömsmån! Fålla kanterna eller låt dem vara.

 Sy fast rektangeln. När du viker blöjbyxan på mitten så 

ska den passa över barnets blöjrumpa, så gör den inte för kort.

 Vik in den diagonala kanten en tredjedel från ena sidan.

  Gör likadant från andra sidan.

 Vik ner en linning och sy. Lämna ett litet hål, trä i mjuk resår och sy sedan igen.

 Färdiga blöjbyxor på en alldeles för liten nalle.

Hosor och sockar

Det enklaste sättet för att hålla småbarn varma om benen är att låta dem ha vanliga strumpbyxor i en neutral färg, kombinerat med nålbundna sockar om det är lite kallt. Vill du inte använda strumpbyxor så går det givetvis att använda hosor istället. Det troligaste är att småbarn använde ungefär samma sorts hosor som kvinnor, det vill säga att de slutade vid knäna. Problemet med hosor är att barns fötter växer så fort. En potentiell lösning (ej historiskt belagd) är att sy hosor som är lite för breda och långa, med stroppar (ungefär som på overaller och galonbyxor, fast i samma tyg som hosan) istället för fötter, kombinerat med nålbundna sockar. På det viset kan de passaa längre. Ett annat alternativ är att nålbinda sockar som går en bra bit upp på benet – men inte heller detta är belagt.

I stället för skor

Vill du ha ett alternativ till moderna skor, men känner att det blir för mycket jobb med att sy ett par medeltida som barnet snart växer ur, så kan du sätta lädersulor på ditt barns hosor eller nålbundna sockar. Det håller naturligtvis inte ute vatten, men är det torrt väder fungerar det fint. Det finns medeltida exempel på att detta gjorts på hosor för vuxna, så det är inte helt gripet ur luften.

Sockarna Anna gjorde till sin son.

Hätta

En yllehätta med slag (i princip en stuthätta utan strut som barnet kan trassla in sig i) kommer att se till att ditt barn är varmt och skyddat från drag från huvudet och ner till axlarna, eller ännu längre. Det är ett underbart plagg om det blåser eller när kylan kommer krypande på kvällen. Om du håller på med sen medeltid kan du sätta knappar fram, för att lättare kunna sätta på hättan. Knäppta hättor syns dock framför allt under 1300-talets andra hälft och mest på kvinnor.

Haklapp

Det finns mig veterligt inga belägg på haklappar före 1500-talet (om du har det så dela gärna med dig), men har du en kräkbebis kan det kännas skönt att inte kolten behöver ta den stora smällen. Antingen syr du en riktig haklapp i linne, eller, vilket känns mer historiskt, så knyter du en linnetrasa runt barnets hals. Har du gjort något av ovanstående måste du dock hålla ett väldigt noggrant öga på barnet så att det inte fastnar och stryps! Ett alternativ är att sy en tryckknapp som knappt kommer att synas, men lätt går upp om haklappen fastnar någonstans. Inte historiskt, men säkert.

Välj mjuka tyger

Om det är någon gång det är värt att investera lite extra i att få riktigt mjuka och gosiga tyger, både linne och ylle, så är det till småbarn. Båda materialen kan, om de är av rätt kvalitet, vara underbara att ha mot huden. Många frestas att torktumla linnet för att få det mjukare, men det förstör tyget. Att försiktigt tvätta och mangla det är bättre. Fuska inte med kvaliteten - blanda inte in syntetmaterial. De försämrar skyddet mot både kyla och värme och kan, om olyckan är framme och ni kommer för nära en öppen låga, smälta in i barnets hud.

Gör kläderna för stora

Gör du ditt barns kläder för stora så kan de användas under minst två säsonger. 

 Samma barn och samma kolt, men ett års skillnad: på första 

bilden är barnet fyra månader, på den andra sexton månader.

Tänk på att barn växer både på längden och på bredden. Det är helt i sin ordning om ditt barns kläder är för stora: det har förmodligen många barns kläder varit med jämna mellanrum genom historien.

Länkar till återskapade plagg
Petras babykläder
Sarahs småbarnskolt

SENAST UPPDATERAD 30 MARS 2015

Att Sy Snörhål

Under 1300-talets senare del och in på 1400-talet var kroppsnära kläder högsta mode. Tidigare hade plaggen oftast varit vida nog att dra över huvudet, men med det nya modet var det inte längre möjligt. Knappar och knapphål eller snörning användes för att komma i kläderna.

Katherine Mortimer och hennes make Thomas de Beauchamp,  

St Mary's Church, Warrick, England. Båda dog 1369.  

Katherines kjortel är snörd fram och har många små knappar på ärmarna.

I bildmaterialet förefaller det som att snörning fram eller i sidan var det som användes - inga bevis finns i nuläget för snörning bak. På medeltiden (faktiskt ända fram till en bit in på 1800-talet) var spiralsnörning det absolut vanligaste sättet att snöra kläder på. Spiralsnörning görs med en ände, inte två som vi oftast använder idag. Det bästa sättet att placera snörhålen på, för att under och överkant ska mötas snyggt, är förskjutet i förhållande till varandra, som på bilden ovan. Hur du gör detta finns utmärkt beskrivet här (endast på engelska). Har du redan snörda kläder där snörhålen inte är förskjutna så gör det ingenting – det finns massor av bildexempel på det också.Vill du läsa mer om snörning på kläder från sen medeltid så kan du göra det här (endast på engelska).

Kanten där du ska sy snörhål kan gärna förstärkas på insidan med en smal remsa linne eller siden.

Själva snörhålen kan sys så här:

- markera var du vill ha dem – ju tätare de sitter ju bättre kommer de hålla ihop öppningen på plagget, 1,5-2,5 cm är lagom. 

- ta en pryl (eller en grov sticka) och gör försiktigt ett hål. 

Att pryla upp ett hål kommer inte att ta sönder tyget på samma sätt som att stansa ut ett hål med håltagare, eftersom trådarna inte brister utan bara knuffas åt sidan. Snörhålet kommer därför bli mer hållbart.

- sy langettstygn runt hålet, två varv - tänk på att använda rätt sorts tråd.

- gör försiktigt hålet lite större igen med prylen – det drar ihop sig lite under sömnaden. 

- gå vidare till nästa hål – tråden kan dras synlig på baksidan mellan hålen, det finns fynd som är gjorda så.

Snörhålen måste vara stora nog för att snodden du ska snöra med ska kunna gå igenom, men de bör inte vara för stora heller. Lagom är bäst; är du osäker så prova dig fram på en spillbit först.

Referenser:  
Crowfoot, E., Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c. 1150-1450. Great Britain: Boydell Press.

SENAST UPPDATERAD 30 JULI 2014

Att Sy Knapphål

Det finns några skillnader mellan våra dagars maskinsydda knapphål och de handsydda medeltida knapphålen. De moderna knapphålen klipps inte upp förrän de är sydda – de medeltida knapphålen klipptes först upp, för att sedan sys. Våra dagars knapphål har ofta flera stygn sydda på varandra i ändarna för att förhindra att de rivs upp (titta på knapphålen i en skjorta så förstår du vad jag menar) – medeltida knapphål syddes likadant hela vägen runt. Tänk på att använda rätt sorts tråd.

För att ge extra stadga kunde en remsa i linne eller siden sys fast på insidan av knäppkanten; så här ser det ut när knapphålen är färdiga. 

- Börja med att markera var du vill ha dina knapphål. Medeltida knappar satt oftast tätt, inte sällan så tätt att de rörde vid varandra. Vill du att det ska gå snabbt och enkelt att markera var dina knapphål ska vara så kan du använda till exempel tummen som mått, eller vika kanten som ska knäppas på mitten, markera med en nål, vika igen, markera och så vidare tills du är nöjd med hur det ser ut. Det behöver inte vara på millimetern lika.

- Klipp upp ett hål: det måste vara tillräckligt stort för att de knappar du har lätt ska gå igenom, men inte så stort att plagget knäpps upp av sig själv. Gör ett prov-knapphål på en bit överblivet tyg om du är osäker.

- Sy langettstygn runt hela knapphålet, se till att fånga upp tyget på baksidan också. På medeltida knapphål ser man ofta att ändarna lämnats osydda.

- Fäst tråden med ett extra stygn över det första. Färdigt!

- Klipp upp nästa knapphål. Använder du en lång tråd kan den användas till flera knapphål utan att klippas av. Dra tråden synlig på baksidan (finns exempel på detta bland Londonfynden) eller mellan tyglagren, från det gamla knapphålet till det nya och fäst tråden med ett langettstygn.

- Sy det nya knapphålet på samma sätt som det förra.

Detta är ett av de tillfällen då det inte gör något om du inte är lika bra på att sy som du skulle önska; det finns bevarade fragment av knäppta plagg med riktigt fult sydda knapphål. Är du ändå inte nöjd finns det bara ett sätt att bli bättre; sy fler plagg med knappar och knapphål.

Här kan du läsa om hur du gör medeltida tygknappar.

Länkar till andra återskapade knapphål:
Cotte Simple

Referenser:

Crowfoot, E., Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c.1150-c.1450. Great Britain: Boydell Press.

SENAST UPPDATERAD 14 JULI 2014