Grunderna i Handsömnad Del 1 - Redskap

Symaskinen var, som sagts tidigare, ännu inte uppfunnen på medeltiden, så det historiskt korrekta sättet att sy medeltidskläder på är att göra det för hand. Det finns flera andra fördelar med handsömnad framför maskinsömnad (Maria har skrivit en liten bloggserie om det här), till exempel att

- du kan sy precis var som helst; i soffan, ute i solen, eller i bilen (i fullständig panik) på väg till ett event

- det är tyst, så du kan till exempel titta på en film eller lyssna på en ljudbok samtidigt. Du kan också göra    det på tider när andra behöver eller vill ha det tyst, som tidiga morgnar eller sena kvällar. Det stör ingen.

- det går långsamt, så du hinner ofta upptäcka fel innan du hinner göra dem

- det är meditativt – du kan låta dina tankar vandra medan dina händer arbetar

 Medeltida synål i mässing, från Stockholms Medeltidsmuseum.

Medeltida fingerborg, från Stockholms Medeltidsmuseum.

Vare sig du bestämmer dig för att bara sy fållarna på dina kläder för hand, eller vill prova att handsy ett helt plagg, så finns det några redskap som du behöver. Ska du ofta sy på medeltida event kan du fundera på att investera i reproduktioner av medeltida sömnadsredskap, men om du ska sy hemma kan du använda moderna redskap. De har precis samma funktion nu som då, så vilka du använt kommer inte att synas på det färdiga plagget.

Synål

Alla har olika preferenser för hur grova och långa nålar ska vara, så du kan behöva prova dig fram. För bästa resultat är det bra att använda en så tunn nål som möjligt. Nålen måste dock matcha tråden – ju kraftigare tråd, desto grövre nål.

Reproduktioner av medeltida synålar i 

mässing till vänster, moderna synålar till höger.

Tråd

Under medeltiden användes tråd i ull, lin och silke. Lintråd bör vara vit eller oblekt, tråd i ull och silke kan vara färgad. Tänk på att ju tunnare ditt tyg är, desto tunnare bör din tråd vara. Tråd, liksom tyg, är en sak du inte kan fuska med och ändå få ett korrekt resultat. 

Lintråd, silketråd och ullgarn.

Syvax

Helt enkelt en klump bivax som du drar lintråden över/genom för att den ska glida lättare genom tyget, inte trassla sig lika mycket, och inte gå sönder lika lätt. Syvax finns att köpa i små bitar, eller så kan du ta ett ljus av rullad vaxplatta och trycka ihop. Absolut värt de kronor det kostar.

Nytt syvax till vänster, väl använt syvax til höger.

Fingerborg eller liknande

Den som aldrig har använt en fingerborg kan uppleva att den är klumpig och i vägen. Jag började inte använda en på allvar förrän mitt finger var så sönderstucket att jag bara inte kunde sy utan fingerborg. Nu har jag alltid fingerborg när jag syr och tycker att den är en underbar uppfinning.

Gammal (men inte så gammal som från medeltiden)

 fingerborg till vänster, modern fingerborg till höger.

Pryl/syl

Används till att göra eventuella snörhål med. Har du inte en pryl kan du använda något annat, som en lite grövre sticka.

Pryl i ben till vänster, modern sticka 

(för stickning, nummer 4½) till höger.

Det finns även andra redskap som är bra att ha, oavsett om du syr för hand eller på maskin:

Knappnålar

Hjälper till att hålla ihop dina tygstycken vid tillklippning och sömnad, eller att hålla en fåll på plats när du syr.

Reproduktioner av medeltida knappnålar i 

mässing till vänster, moderna knappnålar till höger.

Tygsax

Jag använder en stor sax till att klippa till plagg med och en liten när jag syr, för att klippa av trådar och trimma sömsmåner med. Du kan klara dig med bara en sax, men att klippa till hela plagg med en liten sax är jobbigt (och kan förstöra saxen) och att klippa små pilliga saker med en stor sax kan bli klumpigt, så en i var storlek är att föredra. Klipp aldrig något annat än tyg med din tygsax, då blir den förstörd!

 

Reproduktioner av medeltida saxar 

till vänster, moderna tygsaxar till höger.

Måttband

Kan behövas till exempel vid mönsterritning, tillklippning och för att mäta ut var eventuella snör-/knapphål ska vara.

Modernt måttband - varken plast eller 

metersystemet fanns på medeltiden. 

Skräddarkrita

För olika slags markeringar på tyg. Skräddarkrita är att föredra framför blyertspennor och annat, eftersom den går att borsta bort från de flesta tyger. Det finns specialpennor att köpa som ska blekna bort efter ett tag, men om du använder en sådan kontrollera först att den faktiskt försvinner från tyget du tänker använda. Det händer att den inte gör det.

Väl använd (modern) skräddarkrita.

Känner du att tanken på att sy för hand känns överväldigande, men ändå skulle vilja prova, så gör något enkelt först. Fålla ärmarna på ditt plagg. Känner du att det gick bra kan du om du vill fålla halsringningen och kanske den nedre fållen. Efter ett tag kanske du tycker om att sy för hand – en del som syr historiska kläder (som jag själv) upptäcker att de tycker bättre om handsömnad än maskinsömnad. Eller så tycker du inte om det - men då vet du det och är en erfarenhet rikare.

Övriga delar i serien om handsömnad finns här:
Del 2 - Förstygn och Efterstygn
Del 3 - Kaststygn och Fållstygn
Del 4 - Langettstygn
Att Göra Knappar i Tyg
Att Sy Knapphål
Att Sy Snörhål

Referenser:

Crowfoot, E. Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c.1150-c.1450. Great Britain: Boydell Press.

SENAST UPPDATERAD 24 MAJ 2015

Innan Barnvagnen - Att Bära Barn

Under medeltiden fanns det givetvis inga barnvagnar eller ergonomiska bärselar. För de flesta föräldrar var det nog sällan nödvändigt att bära med sig barnen någon längre sträcka (de flesta gifta kvinnor hade familjens och hushållets skötsel som sitt primära ansvarsområde), men det hände. Vill du lämna barnvagnen hemma är här några medeltida sätt som du bära med dig den lille på.

Bärsjal.

Det finns flera bilder på barn som bärs i ett tygstycke, lagt tvärs över kroppen på bäraren, med vikten på ena axeln. På vissa bilder verkar tygstycket vara rätt smalt, och barnet förefaller balansera på det, med stöd från föräldern. Om det är en faktisk representation av hur det gick till, eller den inte helt insatta konstnärens tolkning är svårt att veta.

Italien, ca 1310.

Det finns dock exempel på något som påminner rätt mycket om våra kortsjalar, så en sådan kan vara helt acceptabel.



Till höger i bild: Frankrike, 1317.

Försök göra den i vitt eller oblekt linne, eller i ett tunnare ylletyg. Ett tyg i kypert (det vävsätt som används i jeans) är att föredra, då det formar sig runt bärare och barn. Tuskaft (samma vävsätt som i lakan) kan strypa blodtillförseln på ett otrevligt sätt. Hur du knyter kan du läsa om här, under rubriken "kortsjal" i menyn till höger. 

 Fia, medlem i Bondeuppbådet i Östergötland, med minstingen i bärsjal. 

Korg.
Det finns många bilder på korgar med axelremmar som bärs på ryggen.

Tacuinum Sanitatis, Italien, 1370-1400.

Det finns också exempel på att barn kan ha burits i dem.

Personerna på bilden ser ut att vara tiggare/gycklare/lekare,

och tillhörde alltså samhällets botten. De kan mycket väl ha haft

behov av att bära sina barn långa sträckor. England, ca 1338-44.

Sådana korgar finns ibland (med lite tur) att köpa på marknader för den som vill.

En av Carnis medlemmar med sina barn.

 Vagga.

Det finns ett flertal bilder på barn som bärs i vaggor och något som liknar kontar. Nu kanske du inte vill släpa runt på en vagga (om du mot all förmodan ens har en medeltida sådan), men det är ett roligt fakta.

 Fransk (?), ca 1350.

I famnen eller på axlarna.
Det kan aldrig bli fel. Men kanske tungt.

Länkar:
Den österrikiska gruppen Wienische Hantwërcliute 1350 visar olika bärsätt.
Referenser: 
Harrison, D. (2002). Jarlens Sekel. Stockholm: Ordfront Förlag.

SENAST UPPDATERAD 13 AUGUSTI 2016

Att Göra Knappar i Tyg

Under den senare delen av medeltiden kunde knappar användas till att hålla ihop kläderna. Under framför allt 1300-talet var knappar otroligt modernt. Knappar kunde vara gjorda i metall eller i tyg. Vill du ha metallknappar rekommenderar jag att du köper reproduktioner av medeltida fynd – de är dyrare än de flesta moderna knappar, men de gör att din dräkt ser rätt ut. Moderna knappar kommer att dra ner utseendet på den, och det vore synd.

Knappar, knappar, knappar, runt 1360. 

Walter de Heylon, som troligtvis dog 1357 eller strax därefter.

Vill du inte lägga pengar på reproduktioner i metall så kan du göra tygknappar; sådana finns det också fynd av. Här kommer en beskrivning av hur du gör dem. Det finns också beskrivet i Textiles and Clothing och The Medieval Tailor’s Assistant, om du hellre vill se principskisser av hur de görs.

- Klipp ut en cirkel i samma tyg som ditt plagg är sytt av - knappar i avvikande färg är ovanliga i bildmaterialet, och tolkas i de flesta fall som metallknappar. Prova dig fram till vilken storlek som blir bäst i ditt tyg, 2,5-4 cm i diameter kan vara lagom. Knapparna ska inte vara för stora. Ofta kan man få ut alla cirklar från restbitarna efter att plagget är utklippt.

- Fäst en stark tråd (här en i vaxat lin) en bit in från kanten på cirkeln. Sy förstygn runt hela cirkeln.

- Dra ihop lite lätt, och peta in kanterna i påsen som bildas.

- Dra ihop hårt, och sy efterstygn runt knappens undersida, dra åt varje stygn ordentligt, så att knappen blir fint sammanhållen. Eventuellt kan du behöva bearbeta knappen lite, så att den får en fin form.

- Klipp inte av tråden – den kommer användas till att sy fast knappen sedan.

- Sy fast knappen precis i kanten av plagget. Det var det vanligaste sättet under medeltiden, till skillnad från idag, när knappar sitter en bit in från kanten. Sy flera stygn genom knappens nedre del och plagget. Avsluta med att snurra tråden runt stygnen några varv och fäst.

Några tips:

- Om knappen blir ”påsig” kan du prova att sy förstygnen på nästa knapp lite längre in. Om knappen är av det lite större slaget kan den eventuellt stoppas med tygrester.

- Om du inte kan dra ihop knappen ordentligt kan du prova att istället sy närmare kanten på nästa knapp, eller göra något längre förstygn.

- Har du ett tunt tyg kan du eventuellt behöva använda dubbla lager för att få en stadig knapp som inte går sönder. Det inre lagret behöver inte vara samma som det yttre, det kommer ändå inte synas.

Andra tutorials om hur du gör medeltida knappar i tyg hittar du nedan:

Edyth's (engelska)
Emils (engelska)
Emmelyne's (engelska)
Katafalk (engelska)
Max (svenska)
Textilverkstad (svenska)
The Medieval Tailor's (engelska)

 Här kan du läsa om hur du syr knapphål.

Referenser:

Crowfoot, E., Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c.1150-c.1450. Great Britain: Boydell Press.

Thursfield, S. (2001). The Medieval's Tailor's Assitant - Making Common Garments 1200-1500. Bedford: Ruth Bean Publishers.

SENAST UPPDATERAD 27 DECEMBER 2013

Hår och Huvuddukar

Har du inte läst Introduktion till Medeltidskläder så rekommenderar jag att du först gör det. Detta inlägg bygger på introduktionen och du kommer att missa en hel del mycket viktig information om du inte läser det. Även inlägget om Kvinnors Kläder kan vara bra att läsa.

Nästan alla vuxna kvinnor under medeltiden hade någon form av huvudduk eller slöja. De varierade i utseende beroende på modet, ekonomin och geografisk plats, från enklast tänkbara form till mycket avancerade. De flesta kvinnor hade troligtvis huvuddukar i linne eller hampa, men även slöjor i siden eller kanske i tunt ylle kunde användas. Det vanligtvis vita tyget i dukarna visade på ekonomiska möjligheter att byta och tvätta dem ofta. Vilken frisyr som bars under huvuddukarna påverkade den färdiga uppsättningens utseende, så det kan vara en bra idé för dagens medeltidare att ha en tidsenlig frisyr. 

Österrike, 1330-talet.

Många tycker att det är svårt att sätta upp håret och att få huvuddukarna att sitta snyggt. Eftersom det ibland kan vara lättare att förstå ett sammanhang när det är levandegjort kommer nu en presentation av hur jag och ett par av mina väninnor brukar göra med vårt hår och våra huvuddukar. Vi håller alla på med det sena 1300-talet, så är din dräkt från en annan tid får du titta på medeltida bilder för att se hur det såg ut då. Lite tips och inspiration kanske du kan få av det här inlägget i alla fall. 

I heliga Birgittas klosterregler står det hur nunnorna skulle sätta upp sina huvuddukar:

”Howdh bonadhin skal wara Een hwifw som skal gange kring um ænnit Oc kynnerer Swo ath æntlitith en deel hyls Oc ændane aff hwifuenom skulu samen føghias j nakkanom medh Enne naal Ofuer then hwifuen skal sættes wil af swarto læripte hulkit fæstas skal medh treem naalom ath thet skuli ey aff skridha Een vidhir æntlitith Oc twa vid badhin øronyn”

Lite grovt (jag är verkligen ingen språkvetare) kan det översättas så här till modern svenska:

Huvudbonaden skall vara [någon sorts tygstycke] som skall gå runt pannan och kinderna, så att ansiktet delvis döljs. Ändarna av tyget ska hållas samman i nacken med en nål. Över duken skall en slöja av svart lärft fästas med tre nålar så att den inte faller av; en vid pannan och en vid vart öra.

Nu finns det inte så många andra handböcker från medeltiden som beskriver hur man satte upp huvuddukar, så detta är bara kvalificerade gissningar som eventuellt kan komma att ändras i framtiden om mer information blir tillgänglig.

Grunden för nästan alla medeltida kvinnofrisyrer är mittbena och flätor. Under större delen av 1300-talet var det modernt att sätta upp flätorna i kringlor eller bullar över öronen, eller som en krans runt huvudet, eller bara längs bakhuvudet. 

 Romance of Alexander, 1338-44.

Vad som kan kännas ovant med medeltida frisyrer är att flätorna som regel sitter vid tinningarna, framför öronen, något som ser riktigt löjligt ut tillsammans med moderna kläder. Till 1300-talskläder ser det (när flätorna är uppsatta) oftast riktigt bra ut. För att citera det ovan nämnda inlägget Kvinnors Kläder: ”Hur fånig en medeltida frisyr än kan se ut i andra sammanhang, så ser den bra ut tillsammans med medeltidskläder. En modern frisyr förstör däremot allt man lyckats uppnå med en snygg dräkt”. Vårt hår och sättet vi har det på är ofta en stor del av vår identitet, så att dölja det, eller sätta upp det i för våra ögon främmande och kanske fula frisyrer, kan ta lite tid att vänja sig vid. När du vågar göra det är du en bra bit på väg i ditt återskapande.

Vill du veta lite mer om medeltida kammar, hårnålar och annat så kan du läsa vad Elina skrivit om det.

Till flera de här uppsättningarna använder vi så kallade Birgittahättor i linne som bas att nåla fast huvuddukarna i. De kallas så efter en bevarad hätta som tros ha tillhört heliga Birgitta, och även finns på många bilder från 1200-talet till 1400-talet; mer att läsa om dem – på engelska - finns här, eller så kan du googla det. Cathrin har skrivit en tutorial om hur du gör en enkel Birgittahätta.

Min Birgitthätta, sedd från sidan.

Över hättorna bärs huvuddukar i fint linne eller hampa i form av halvcirklar, kvadrater eller rektanglar och, i mitt fall, även ett haklin.

 Haklin; just detta mäter 84x47 centimeter.

Halvcirkelformad huvudduk. Den här är relativt stor;

 103 centimeter längst den raka framkanten och 70 centimeter lång.

Ej synligt hår

Det var inte ovanligt att vuxna kvinnor dolde håret helt, så har du en omedeltida frisyr, onaturlig hårfärg eller bara inte orkar sätta upp håret snyggt så är detta något för dig. Lisa demonstrerar.

Du behöver:

- Något att sätta upp ditt hår med

- Strykband (en linneremsa som håller håret ur vägen, och ger dig något att nåla fast huvudduken i – ett enklare, om än inte helt belagt alternativ till Birgittahätta).

- Huvudduk

- Nålar

- Sätt upp ditt hår så att det inte kommer att synas under huvudduken

- Sätt på ett strykband

- Nåla på huvudduken. En nål vid var tinning och en över pannan brukar vara lagom.

Vix visar ett annat sätt, som ses i lite olika varianter på många arbetande kvinnor från i alla fall 1200-talet och framåt.

Du behöver:
- Rektangulär huvudduk (här 45x175 cm)
- Eventuellt ett par nålar

- Börja vid ena tinningen och sno duken under hakan och upp över huvudet igen. Vill man kan man sätta en nål som håller ihop tyget vid tinningen.
- Linda vidare ner under hakan igen och bakom nacken [hade jag använt en nål hade inte änden vid tinningen börjat glida ner som den nu gjort här. Men det gör inte så mycket. Det funkar ändå!]
- Upp bakom huvudet till tinningen igen. Se till att duken är utvecklad i hela sin bredd bakom huvudet och inte ihopknölad.
 - Sno ihop det kvarvarande tyget till en rätt hård korv. Biten av duken som går snett bakom huvudet och upp över hjässan blir nu som en liten "hätta" och håller allting på plats!
- Knyt en käck liten löpknut vid tinningen.
- Peta in hår, rätta till alla lagren, fluffa till det som behövs fluffas och se lite lagom fåntokig ut! Klart!

Eget hår

Jag har tillräckligt långt hår för att kunna sätta upp det i medeltida frisyrer. Det här är en frisyr jag ofta använder, med flätkringlor vid öronen med haklin och halvcirkelformad huvudduk till.

Du behöver:

- Hårsnoddar (om de inte kommer att synas), band eller garnstumpar att avsluta flätorna med

- Hårnålar

- Birgittahätta

- Haklin

- Huvudduk

- Nålar

- Börja med att mittbena håret ända ner i nacken. Om du som jag har halt, silkigt hår är det en fördel om det inte är tvättat på ett par dagar (i alla fall inte med schampo – skölj det med vatten om det känns för otäckt), då sitter det uppe bättre. Du kan också sätta i moderna hårprodukter för att förhindra att det ramlar ner efter ett par timmar - inte särskilt medeltida, men kommer inte att synas om du gör det bra.

- Gör en fläta vid tinningen, framför örat. Gör likadant på andra sidan. Det kan vara lite lurigt att få snyggt, framför allt bakom flätan, eftersom håret inte är vant vid att dras fram så långt. Det underlättar att luta huvudet snett framåt när du flätar.

- Gör en ögla av flätan, fäst med en hårnål eller två. Har du hår kvar så nåla det bakåt, mot nacken, eller över hjässan och nåla fast bakom flätan på den sidan. Hur de olika sätten ser ut visas på bildserien ovan.

- Sätt på en Birgittahätta.

- Svep haklinet runt halsen, upp på huvudet, och nåla fast. Det måste sitta rätt tight runt ansiktet för att inte dras snett och se konstigt ut. Att samla ihop överflödig vidd och hålla ihop den med en nål i nacken gör att det inte blir så bylsigt runt ansiktet och halsen. Dra fram flätorna om du vill att de ska synas.

- Lägg huvudduken över alltihop och nåla fast den.

Ett annat möjligt sätt att sätta upp håret på skulle kunna vara så kallad oppombindning, som i Sverige var vanligt förekommande i alla fall så långt tillbaka som till 1700- och 1800-talet, då frisyren bars tillsammans med många folkdräkter. Det är möjligt att den fanns här på medeltiden också; det finns bilder från kontinenten - främst italienska - från 1300-talet, på frisyrer som påminner mycket om oppombindning, men om samma frisyr fanns i Sverige är inte säkert.

Bilden skulle också kunna visa att kvinnorna ”sytt fast” sina flätor istället för 

att använda hårnålar, med hjälp av en trubbig nål trädd med band eller garn, 

dragen runt flätorna och genom håret. Bilden kan också föreställa någon helt 

annan frisyr; det är svårt att veta säkert. Italien, ca. 1380.

Du behöver:

- Ett minst två meter långt band

- Eventuellt hårnålar

Så här gör du en oppombindning:

- Mittbena håret.

- Samla ihop det till en hästsvans i nacken, knyt bandet runt, med bandändarna lika långa. Om frisyren ska synas är det bra att ta ett tidsenligt band i ull, lin eller siden.

- Dela hästsvansen i två lika stora delar. Linda först den ena med band, sedan den andra.

- Vira hårlänkarna runt huvudet. Är bandet tillräckligt långt kan du vira det en gång till runt huvudet för extra stadga.

- Knyt bandet.

- Är du ung och ogift kan du gå barhuvad – är du gift, sammanboende eller i en ålder då du borde varit det om du levt på medeltiden fäster du huvuddukar över precis som vanligt.

Om du har kortare hår, men ändå vill ha fina frisyrer, finns det lösningar på det också.

Medeltida löshår

Vix visar en medeltida metod för hårförlängning: en lösfläta av ospunnet lin, som även kan göra en brunett till blondin över dagen. Lösflätor av lin, bomull, ull och silke finns omnämnda i Florence under tidigt 1300-tal, liksom sådana gjorda av människohår. I London hittades ett fynd av en fläta fastsydd på ett band som tros ha använts som löshår. Det antas att en fläta saknas, och att bandet knutits runt pannan med en fläta på var sida av ansiktet.

 Det ospunna linet; linet flätat till en 130 cm lång fläta, 

med snören i ändarna att fästa den med.

 Du behöver:

- Fläta av ospunnet lin

- Snöre

- Birgittahätta

- Huvudduk

- Nålar

- Eventuellt hårnålar

Det första sättet ger extra volym till huvudduken, utan att håret syns.

- Sätt upp ditt eget hår ordentligt, så att det inte kommer att kika ut under huvudduken.

- Linda lösflätan runt huvudet och linda även snörena runt huvudet och knyt; använd hårnålar om det behövs.

- Sätt på en Birgittahätta.

- Lägg huvudduken över hättan och nåla fast – du kan nåla i linflätan så sitter det extra stadigt.

En annan version låter den uppsatta flätan synas vid sidan av ansiktet som kringlor.

- Lägg flätan över hjässan, men istället för att linda den runt huvudet fäster du upp den som en ögla framför varje öra. Hårnålar kan behövas.

- Sätt på Birgittahättan, men låt flätorna hänga utanför.

- Nåla fast huvudduken som förut.

Modernt löshår

Lisa (som för övrigt gjort sina nålar själv) visar hur modernt löshår kan användas för att få till en medeltida frisyr, som ser ut att vara gjord av eget hår.

Du behöver:

- Två bitar löshår

- Hårnålar

- Birgittahätta

- Huvudduk

- Nålar

- Eventuellt nål och tråd

- Fläta den första biten löshår. Snurra ihop flätan till en knut och sy eller nåla ihop den allteftersom. Gör likadant med det andra löshåret.

- Sätt upp ditt eget hår så att det inte kommer att synas under huvudduken.

- Nåla fast de lösa hårbullarna över öronen. Sätt på Birgittahättan.

- Nåla på huvudduken.

På samma sätt kan du göra lösa flätkringlor.

Några tips om nålar

- Om det blåser kan en extra nål som håller fast huvudduken vid hätta/haklin på bakhuvudet förhindra att den far fram över ansiktet.

- Har du barn kan det vara klokt att gömma nålspetsarna inne i tyglagren, så att de små inte river sig på dem.

- Lite kraftigare nålar, som reproduktioner av medeltida knappnålar, sitter kvar bättre än tunna moderna knappnålar. De är dessutom mer korrekta.

Länkar till återskapade frisyrer

Andrea: tre flätfrisyrer från sent 1300-tal.

Cathrin: hur du sätter upp kortare hår (så att det ser medeltida ut) och sena 1300-talshuvuddukar steg för steg. (Engelska)

Cathrin: hur olika slöjformer ser ut när de bärs.

Colette: fyra sätt att sätta upp hår och huvuddukar på. 1300-tal. (Engelska)

Edyth Miller: video om hur du sätter upp en superenkel huvudduk; kräver endast en slöja och tre nålar. Oklar historisk korrekthet, men ser helt ok ut för en generell medeltida look. Uppsatt hår under huvudduken vore det korrekta för de flesta medeltida perioder- givetvis finns det undantag. (Engelska)

Elina: två sätt att sätta upp huvuddukar på. Sent 1300-tal. (Finska och Engelska)

Elina: tre sätt att bära ett hlad (pannband) på korrekt 1300-talssätt. (Finska och Engelska)

Gabriele: lindad huvudduk/haklin från 1260-talet. (Tyska)

Jamie: Hur man får till tjocka tinningsflätor med hjälp av löshår för en 1300/1400-talslook.

Malina: tre bra sätt och tre sätt att undvika att sätta upp hår och huvuddukar på under 1300-och 1400-tal. (Engelska)

Miriam: hur man virar en vanlig kvinnas enkla slöja och haklin med ett enda stycke linne, passande 1200-tal till tidigt 1400-tal. (Engelska)

Referenser:

Crowfoot, E., Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c.1150-c.1450. Great Britain: Boydell Press.

Egan, G., Pritchard, F. & Bayley, J. (2008). Dress Accessories c. 1150-1450. Great Britain: Boydell Press.

SENAST UPPDATERAD 7 APRIL 2015

Våga Fråga

Jag läser och hör ibland frågor om medeltidskläder från nybörjare, alltifrån vilket material/vilken färg som är lämpligt till ett visst klädesplagg/en person ur en specifik samhällsklass till vad som är en lämplig huvudbonad för en man. Även frågor om hur man syr kommer upp. Jag hoppas att du som undrar något vågar fråga. Ingen fråga är för dum, och om jag kan kommer jag att svara, eller hänvisa till andra hemsidor eller böcker som kan svara bättre än vad jag kan.

Några saker kan vara bra att ta till sig när det gäller att fråga, både här och på olika historiska forum:
- Vilken tidsperiod är du intresserad av? Det är mycket lättare att till exempel svara på frågan "Vilken sorts tunika ska jag ha?" om tidsperioden är känd.
- Vilken samhällsklass tänker du dig? Skillnaden mellan en bondes och en riddares kläder var såklart stor.
- Vill du ha historiskt korrekta kläder, eller bara något som du tycker är snyggt? Om historisk korrekthet inte är viktigt för dig och du till exempel tänker ha en klänning i krossad sammet så spelar det ju faktiskt ingen roll vad du har på huvudet, eftersom klänningen inte är medeltida till att börja med...

Allt detta och mer därtill har redan nämnts i Introduktion till Medeltidskläder, som jag rekommenderar alla som vill börja medeltida, eller som vill höja ribban, att läsa.

Våga fråga!

SENAST UPPDATERAD 12 JULI 2013

Barns Kläder

Har du inte läst Introduktion till Medeltidskläder så rekommenderar jag att du först gör det. Detta inlägg bygger på introduktionen och du kommer att missa en hel del mycket viktig information om du inte läser det.

Denna text kommer att handla om barns kläder från födseln och fram till ungefär 5-7 års ålder, då medeltida barn började använda små versioner av mäns kläder eller kvinnors kläder. 

Skjorta, koltar och nålbundna sockar – några av de 

plagg som presenteras, här i det sena 1300-talets stil.

Barnkläder är ett område som det är lite svårt att forska om, då det finns förhållandevis få bilder av barn i den medeltida konsten och inte många bevarade plagg. De flesta bilder föreställer Jesusbarnet och i viss utsträckning Jungfru Maria som barn, vilket ibland kan göra det svårt att avgöra om bilden är trogen tiden den målades i eller är konstnärens tolkning av hur det såg ut i Palestina under antiken. Resultatet blir att gissningar och antaganden ibland måste göras, men när så är fallet är de så långt det går baserade på den kunskap som i nuläget finns om medeltida kläder i allmänhet.

Familjefriden är viktig för att få en trevlig dag. Även om du vill att ditt lilla barn ska se så korrekt medeltida ut som möjligt, så är det bra att komma ihåg att det faktiskt inte är hans eller hennes intresse, utan ditt. Kan du göra ditt barns kläder bekvämare genom att (hysh!) fuska snyggt och osynligt så gör det; om barnet insisterar på att ha till exempel ett visst halsband eller sin älskade napp som alltid är med överallt, låt det ha den - du kan ta bort nappen den lilla stunden då det ska tas bilder på din medeltida familj. 

Spädbarn

Lindor

Nyfödda barn lindades – hur länge och hur stora delar av kroppen som lindades kan ha varierat beroende på lokala traditioner och föräldrarnas preferenser – det finns beskrivningar på att barn inte lindades alls i till exempel medeltida Wales, men det var nog ovanligt. I svenska bilder ser man tydligt barn som är lindade från topp till tå. Lindningen tjänade två syften: den höll barnet varmt och (då medeltidens människor ansåg spädbarns kroppar vara så mjuka att de lätt kunde bli krokiga eller få armar och ben ur led) skyddade dem och såg till att armar och ben växte rakt. 

Jesu födelse, kalkmålning i Brönnestads kyrka, ca. 1420.  

Jesus ligger lindad i krubban, som det står i Bibeln.

Lindningen kunde gå till ungefär så här: barnet fick på sig en tygblöja, eventuellt en liten skjorta och en mössa. Det lades sedan på ett tygstycke, armar och ben rätades ut, tyget veks upp för att täcka fötterna, och barnet sveptes sedan in stadigt och ordentligt, från huvudet eller axlarna till fötterna. Tygstycket fixerades med band som virades runt kroppen.

Nyfött lindebarn, med (lite för stor) linnemössa, linneduk svept runt kroppen och ylleband virade runt.

Lindningen pågick i det här fallet bara länge nog för att kunna ta bilder.

Den här lindningen kunde pågå den eller de första månaderna av barnets liv, och det fick oftast bara tillfälle att röra sig fritt vid lekstunder i samband med blöjbyten och bad. Efter en tid släpptes armarna fria från lindorna, och när barnet var gammalt nog att börja sitta och ta sig runt på egen hand började lindningen gradvis att avvecklas, i början endast på dagtid.

För att undvika vanliga nybörjarfel:

- Idag är det inte många i Sverige som lindar sina bebisar, faktum är att man i Socialstyrelsens råd om hur man minskar risken för plötslig spädbarnsdöd kan läsa att spädbarn ska kunna röra sig fritt när de sover. Du kan istället klä ditt barn i kolt – det blir inte riktigt rätt, men ser acceptabelt ut.

Koltbarn

Skjorta

Närmast kroppen bars antagligen en skjorta i blekt eller oblekt linne eller hampa och när det var varmt ute kunde småbarn, efter vad man kan ana av vissa medeltida bilder, gå i bara skjortan.

 Madonna och barn, tillskriven den flamländske  

Flemallemästaren, 1400-talets första hälft. 

Skjorta med slits i halsringningen och i nertill mitt fram.

För att undvika vanliga nybörjarfel:

- Vitt eller oblekt linne är historiskt korrekt. Undvik färgat linne.

Hosor och Sockar

Många bilder på småbarn (oftast Jesusbarnet) visar nakna ben och fötter, men när det var kyligt måste barnen givetvis ändå ha haft något varmt på sig. Exakt vad är lite oklart, men knähöga yllehosor liknande de som kvinnor använde är en tänkbar möjlighet, nålbundna yllesockar en annan.

För att undvika vanliga nybörjarfel:

- Stickning var inte i allmänt bruk på medeltiden, så undvik så långt det går strumpor och strumpbyxor. Använder du strumpbyxor på ditt barn, ta ett par omönstrade i en diskret färg.

Enkel linneskjorta och nålbundna yllesockar.

Skor

Skor var under medeltiden tillverkade i läder och syddes ut och in för att sedan vändas rätt. Många barn till ekonomiskt begränsade föräldrar sprang säkert barfota under de varmare månaderna, men skor förefaller inte ha varit så dyrt under medeltiden som under senare århundraden när de blev mer avancerade. Det finns rätt många fynd av barnskor, även till riktigt små barn.

 
Småbarnskänga från Medeltidsmuseet, 

hittad på Helgeandsholmen, daterad till 13-1400-tal.

Bild från Medeltidsmuseets Facebooksida.

Att köpa eller sy skor till ditt växande barn känns kanske inte självklart. Du kan låta honom eller henne gå barfota (men det finns det givetvis risker med), sy lädersulor på hosorna eller använda ett par så diskreta skor som möjligt, helst i naturliga läderfärger.

Vändsydda småbarnsskor.

För att undvika vanliga nybörjarfel:

- Undvik så långt det går gympaskor, sandaler och foppatofflor.

 Kolt

Över skjortan hade barnet en kolt – ett långt eller halvlångt, enkelt skuret plagg i ylle som många idag kanske skulle kalla klänning. Efter vad som kan bedömas av källmaterialet var den ungefär likadan för pojkar och flickor, och ändrades en smula med modet. Kolten användes av barnet minst så lång tid som det tog att bli blöjfritt, men ofta till dess det var gammalt nog att själv klara att klä sig och klara toalettbesöken i de (framför allt för pojkar) mer avancerade vuxenkläderna. Under kolten hade barnet troligtvis först en blöja och när det slutat med blöjor ingenting, precis som vuxna kvinnor.

Madonna och barn, tysk, 1300-talets andra kvartal.

Jesus har en kolt med ärmar i det tidiga 1300-talets stil.

Den moderna människan kan kanske undra varför kolten användes. Svaret är enkelt: när barnet behövde gå på pottan var den lätt att dra upp, och sedan ner igen. Eftersom resårens uppfinning låg många hundra år i framtiden hölls underkroppens kläder (brokor och långa hosor för män och pojkar) fast med bälten och/eller snörning – ett elände att knyta eller knäppa upp när femåringen är akut kissnödig, eller varje gång en blöja ska bytas på ettåringen. Den tidens tygblöjor läckte också mycket lättare än våra moderna engångsblöjor. Genom att låta barnen bära kolt blev mängden tvätt avsevärt mindre. (Faktum är att olika sorters koltar användes av både pojkar och flickor ännu en bra bit in på 1900-talet, men vid det laget bara tills dess att barnet var runt året – även om koltarna gradvis tappade i popularitet så verkar den sista kolten inte ha försvunnit förrän med cellstoffblöjorna på 50-talet!)

Eftersom tyg var så dyrt kan det antas att barnkläder, precis som under senare tidsåldrar, gjordes av slitna vuxenkläder eller restbitar från tillverkningen av föräldrarnas kläder. Kläderna ärvdes säkert mellan syskonen, och barn hade plaggen från det att de var alldeles för stora till dess de var urvuxna eller utslitna.

Jesusbarnet, spansk, 1300-talets andra hälft. 

Med sin tids typiska modedetalj: knappar.

För att undvika vanliga nybörjarfel:
- Koltar ska vara sydda helt i samma tyg, eller - ett alternativ för dig som gör 1300-talskläder - ha höger sida (fram, bak och ärm) i en färg, och vänster sida i en annan. Sy inte kilar i avvikande färg, det är inte representativt för medeltida dräkt.

- Klä inte riktigt små barn i mer avancerade kläder av vuxenmodell. En kolt kräver mindre arbete, och är mer tidsenlig.

- Håll igen med broderier, band och annan utsmyckning, om du inte gör ett plagg för ett högättat barn till ett ceremoniellt tillfälle – men sådana kläder är inte nödvändigtvis så lämpliga att bära på en marknad.

- Vissa pojkar börjar kanske tycka att det känns konstigt att gå i ”klänning” efter ett tag. Om din son protesterar, gör en förenklad version av manskläder till honom, till exempel en drygt knälång kolt med hosor och brokor (kanske med resår i brokorna för att underlätta toabesöken) till. Byxor användes som regel inte under medeltiden, så undvik sådana.

- Gör gärna kläderna tillräckligt stora för att kunna passa även nästa år, det spar tid och pengar.

- Ha neutrala underkläder på ditt barn – en kolt kasar lätt upp när barnet leker eller blir buret, så även om medeltidens barn gick med rumpan bar under kolten så känner nog de flesta av oss att det är säkrast att låta barnen ha underkläder – men det behöver kanske inte vara bilar eller fjärilar på dem. Vill du kan du sy små underbyxor i ofärgat linne. Inte tidsenligt, men ser bättre ut än Spindelmannenkallingarna.

Yllekolt med knäppning fram.

Frisyrer

Små pojkar i medeltida konst har ofta hår ner till käkbenen, gärna vågigt eller lockigt, men frisyren ändrades med modet. Det verkar som om flickors hår fick växa sig långt och hängde fritt.

För att undvika vanliga nybörjarfel:

- Dölj alltför otidsenliga frisyrer (som till exempel onaturliga hårfärger) med en huvudbonad.

Huvudbonader

På medeltida bilder är barn i majoriteten av fallen barhuvade. Ibland kan man se en liten mössa eller en hätta, liknande de vuxnas. Det bör noteras att de allra flesta bilder av små barn föreställer inomhusscener, så vad de hade på sig utomhus är svårt att veta.

Fransk, ca 1475. Gosse i skjorta, knäkort öppen kolt, skor och mössa. 
Bilden är en utomhusscen - är det därför man ser en mössa på barnet?

För att undvika vanliga nybörjarfel:

- Ska du ha en mössa på ditt barn (vilket ju alltid är klokt när det gäller riktigt små barn) så gör en enkel coif/kveiv i vitt eller oblekt linne, liknande vuxna mäns mössor. Det finns vissa belägg för dem. Flickor kan också ha en linneduk knuten runt håret – den har även fördelen att skydda nacken mot solen.

- Undvik ”jungfrukransar”, struthattar, brynjehuvor av paljettyg och gycklarhuvor, faktiskt i princip alla huvudbonader för barn som går att köpa på medeltidsmarknader. De är nästan garanterat felaktiga i snitt, material eller användes inte av småbarn på medeltiden. Spara dem till utklädningslådan hemma.

Linnemössa (coif/kveiv) liknande de burna av vuxna män. 

En extra yllekolt bärs utanpå den första för värmens skull.

Ytterkläder

Det var troligtvis vanligare att barn använde en extra kolt när det var kallt än en mantel, som inte är särskilt praktisk att leka i. En hätta i ylle värmde gott runt axlar, hals och huvud.

För att undvika vanliga nybörjarfel:

- Gör en eventuell mantel knälång eller lite längre. Gör den inte hellång, för barnet kommer att snubbla på den. Den kommer dessutom suga upp vatten om det är vått ute, och bli tung och otrevlig att ha på sig.

Yllehätta, fodrad med mjukt ylle.

Accessoarer

Småbarn hade inget större behov av en mängd accessoarer (som till exempel väska, kniv, nycklar och pengar som ofta ses på avbildningar av vuxna), lika lite som de har idag. De hade kanske ett spänne för att hålla ihop kolten i halsen, och någon sorts enkelt bälte, men inte mycket mer.

För att undvika vanliga nybörjarfel:

- Less is more: häng inte på ditt barn smycken och andra tillbehör bara för att. Har det inte en funktion så lämna det hemma.


Vill du läsa om vilka kläder du bör satsa på till dina små barn utan att kompromissa för mycket vare sig med bekvämlighet, det praktiska eller det historiska intrycket så kan du göra det här.

Referenser:

Crowfoot, E., Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c.1150-c.1450. Great Britain: Boydell Press.

Piponnier, F. & Mane, P. (1997). Dress in the Middle Ages. New Haven and London: Yale University Press.

Shahar, S. (1990). Childhood in the Middle Ages. London: Routledge.

Socialstyrelsen. (2006). Minska risken för plötslig spädbarnsdöd. Stockholm: Socialstyrelsen.

Østergård, E. (2004). Woven Into the Earth. Denmark: Aarhus University Press.

SENAST UPPDATERAD 16 JUNI 2014