Att Välja Ylletyg

Bloggen har flyttat och detta inlägg finns nu HÄR.

Moderna Medeltidare Del 6

Bloggen har flyttat och detta inlägg finns nu HÄR.

Skadedjur i Yllet och Hur De Bekämpas

Bloggen har flyttat och detta inlägg finns nu HÄR.

"För Ett Skäligt Pris"

Bloggen har flyttat och detta inlägg finns nu HÄR.

10 Punkter om Medeltida Skor

Bloggen har flyttat och detta inlägg finns nu HÄR.

Ylle: Förbehandling, Tvätt och Press

Dagens gästbloggare är Cathrin, a.k.a. Katafalk. Hon är utbildad dam och klänningsskräddare med gesällbrev i klänningsskrädderi, och således kunnigare än de flesta i sömnadens knep och hemligheter, med en särskild passion för fint pressade sömmar.

Förbehandling innan du syr

Ull är ett fantastiskt material på grund av dess egenskap att rena sig själv i fuktig väderlek så att man slipper tvätta den hela tiden. Sköter man ett ullplagg ordentligt behöver man aldrig vattentvätta det alls. Är man känslig för kemikalier så kan det vara bra att ändå tvätta tyget i maskin innan man syr i det.

Tvätt
Man tvättar på ullprogrammet, som är 30 grader med mild centrifugering. Värme + mekanisk bearbetning gör att ullen kan filta ihop sig, något man kan utnyttja om man till exempel vill få ett lite lösvävt tyg att gå ihop mer. Men är man nöjd med sitt tyg så rekommenderar jag att köra bara på ullprogrammet. Man ska dock tänka på att ytan på tyget kan ändra sig efter tvätt, vissa tyger blir till exempel mycket fluffigare efter tvätt; är man nöjd med ytan rekommenderar jag att man bara dampar tyget.

När man tvättar ull (och silke) ska man inte använda sig av ett vanligt tvättmedel då enzymerna i dessa inte är bra för fibern. Använd i stället specialtvättmedel som till exempel Y3, andra tvättmedel speciellt lämpade för silke och ylle eller till och med ett milt silikon och sls-fritt (sodium laurel sulfate) schampo.

Om man vet med sig att det finns en massa överskottsfärg eller att tyget torrfäller, då kan det vara bra att tvätta tyget med ättika. Man häller helt enkelt 1 dl ättika i tvättmedelsfacket för flytande tvättmedel och tvättar en omgång på ullprogrammet utan tvättmedel.

Man ska absolut inte använda sköljmedel när man tvättar ull, det gör att det lägger sig som en hinna över fibern och hindrar de små fjäll som heter epidermisfjäll från att göra sitt jobb , vilket förstör ullens egenskaper.

Dampning
Man behöver som sagt inte alls vattentvätta sitt tyg, men något behöver man göra innan man syr något av det. När man tillverkar tyget spänns det i maskinerna, det spänns vid färgning och när man sedan rullar upp det på rullar spänns det ytterligare. Därför krävs det lite fukt för att få tyget att avspänningskrympa, det vill säga tyget behöver helt enkelt slappna av efter de spänningar som blivit vid sträckning vid vävning, färgning och rullning.

Lägg ut ena ändan på tyget på strykbrädan, det ska inte ligga vikt. Med största sannolikhet får inte hela tyget plats på strykbrädan, så man får ta det i partier.
Om du har ett järn med ånga så är detta superlätt, håll järnet precis över tyget och spruta på ordentligt med ånga; för järnet över hela tygets yta. När du gjort en bit; flytta tyget, gå över hela tygbredden och tyglängden på detta vis.
Om du som jag inte har ett strykjärn med ånga, kan man göra på två vis. Om du har ett tyg som är lite ömtåligt så ska du lägga en bit tvättat vitt bomullstyg över ditt ylletyg, spraya med en sprayflaska på bomullstyget och stryk på det. Gå över hela tygbredden och tyglängden på detta vis.
Är man lite lat, och inte har ett ömtåligt tyg kan man spraya tygets avigsida direkt med vatten och helt enkelt stryka på det som vanligt.

Press
Många kanske inte har lagt så mycket fokus på pressning när de syr dina plagg. Som om det inte räckte med att man ska sy sömmarna och sedan gärna fälla dem, att man sedan ska lägga en massa tid vid strykjärnet känns kanske lite tråkigt, men jag lovar att det är väl värt det.

Kodordet när det gäller press av sömmar är "låt svalna". Notera att jag säger press och inte stryka; stryker gör man ett färdigt plagg, när du arbetar med plagget kallas det för press. Det handlar om att man lägger både fysisk vikt på järnet och massa tid på det vid press, när du stryker går du ytligt över tyget med ett strykjärn. Det är även därför riktiga skräddarjärn kallas för pressjärn och är mycket, mycket tyngre än vanliga strykjärn; ett pressjärn väger mellan 1,5kg och 5 kg.

Hur du pressar sömmarna
Lägg upp ditt plagg på strykbrädan. Jag stryker alltid mina sömmar utan ånga, istället har jag en skål bredvid med vatten. Detta är för att det tar så lång tid att få tyget att svalna efter att man pressat sin söm om man har massa ånga, en koncentrerad sträng med vatten svalnar snabbare.

Jag doppar mina fingrar i vattnet och stryker vatten precis i sömmen, som sagt behöver man inte ha fukt över hela tyget, det är bara onödigt.

Sedan pressar jag isär sömmen, jag stryker sakta och lägger tyngd på järnet. Jag stryker på tre prickar, ull mår inte dåligt av värme. Det som kan hända om man inte är försiktig och har ett ömtåligt tyg är att man kan bränna fibern, det blir då brunt och uttorkat, om man är orolig så prova på en provbit och sänk eventuellt värmen lite.

På samma gång som jag pressar sömmen så lägger jag på en träbit på sömmen. Detta är för att sömmen vill svalna under press. Här använder jag mig av min ärmstrykbräda, men egentligen funkar vilket slät träbit som helst, även mina läster hjälper till. Det är viktigt att man väntar med att flytta på tyget och ta bort träbitarna tills det är HELT svalt.

Har man pressat ordentligt och låtit tyget svalna så kommer det bli såhär fantastiskt platt.

Se så platt det blir, knappt ett dike där sömmen är.

För att visa hur det ser ut om man lite snabbt stryker sömmen och inte låter det svalna har jag tagit dessa bilder. Du ser direkt den otroligt stora skillnaden, inte alls platt och med ett djupt dike där sömmen är.

Om man vill fälla sömmen åt ena hållet, pressa först isär sömmen, klipp sedan ned ena sömsmånen.

Vik över den andra sömsmånen, lägg fukt precis i viken och pressa sömmen igen.

Platt blir det.

Jag syr alltid mina plagg med 1,5 cm sömsmån, men jag vill inte ha så breda sömsmåner i plaggen, så när jag pressat sömmen klipper jag ned sömsmånen till 1cm.

En söm som är fälld åt ena hållet blir självklart inte lika platt som en söm som är isärpressad då det är tre lager med tyg på ett och samma ställe. Ena sidan ligger lite högre upp än den andra. Tänk nu hur det skulle sett ut om jag inte alls hade pressat sömmen.

Sedan fäller jag mina sömmar. Precis som i några av Herjolfsnesfynden lägger jag ett ullgarn längs med kanten på tyget, en så kallad fyllnadstråd. Den hjälper till att hålla kanten fri från fransningar, dessutom ser det väldigt prydligt ut på insidan.

Om man nu trodde att man var färdig med pressandet så... tyvärr.

När man fäller sömmarna kan det lätt bli lite bubbligt.

Lägg på vatten på sömmen från rätsidan, har du ett ömtåligt tyg kan det vara bra att ha en trasa mellan järn och söm. Pressa som förut, med tyngd på järnet och lägg på träbitarna och låt svalna.

Då blir det superplatt igen.

Nu följer några bilder som visar på skillnaden på hur det ser ut om man pressar eller väljer att inte pressa. Till vänster är det innan press, till höger efter.

Jag hoppas att jag har nu lyckats övertyga någon om att prova att pressa sömmarna på sitt plagg.  Utseendet på det färdiga plagget förhöjs något otroligt och en pressad söm blir mer följsam och ger utseendet av att hela ditt plagg är i ett och samma stycke. Det faller snyggare och ser mycket mer arbetat ut.

Skötsel av färdigt plagg

När man har lagt så mycket tid på att pressa ska man vara medveten om att om man lägger det färdiga plagget i tvättmaskinen (även på ullprogrammet) så kommer pressen att släppa en del. Har man sytt ned sömmarna så klarar man sig bättre än om man inte har gjort det, men man kommer att behöva pressa om vissa partier på plagget ändå.

Rengöring

Då är det fantastiskt att ull renar sig själv. Häng ut plagget på vädring, gärna när det är fuktigt i luften efter regn eller på natten. Har man inte möjlighet till vädring kan man hänga plagget i badrummet efter att man duschat. Man märker att efter en natts vädring är plagget fräscht igen och det bästa av allt, pressen har inte släppt.

För ullplagg så är det alltid bättre att punkttvätta där det är fläckar och sedan vädra - det förlänger livet på plagget.

/Cathrin

Särkars, Skjortors och Kjortlars Anatomi

Under större delen av medeltiden bestod de flesta särkar, skjortor och kjortlar (det vill säga de plagg som täckte överkroppen – för enkelhetens skull samlade under ordet livplagg i det här inlägget), för både män, kvinnor och barn, av ungefär samma delar.

Småbarnssärk, bestående av bål (utan axelsömmar), 

kilar i sidorna, ärmar och ärmspjäll. Även många kjortlar från tidig medeltid 

var konstruerade på ett liknande sätt - så enkelt det bara kan bli. 

Manskjortel/tröja av sent 1300-talssnitt, sedd bakifrån. 

Figursydd bål utan kilar, åtsittande ärmar med söm och kil på armens baksida.

Variationer fanns, och delarnas utseende ändrades med modet, som du kan se på de två exemplen ovan (ursäkta de primitivt utritade linjerna), men ett helt vanlig livplagg bestod oftast av:

Bål

Den del av plagget som täckte överkroppen. I början av medeltiden var det oftast ett rektangulärt stycke tyg utan axelsömmar, med ett hål klippt för huvudet. Med tiden började kjortlarna göras mer figurformade, med axelsömmar och formade ärmhål, för att till slut bestå av två eller fler figursydda fram- och bakstycken. Skjortor och särkar var oftast skurna på enklast tänkbara sätt hela medeltiden igenom och, med vissa variationer, ända in på 1800-talet.

Kilar

Livplaggen fick sin vidd nertill genom isydda kilar (triangelformade bitar av tyget). Det vanligaste är att särkar hade kilar endast i sidorna (att döma av särkar från senare perioder – det finns ytterst få underplagg bevarade från medeltiden) och att kjortlar hade kilar både fram, bak och i sidorna. Skjortor och de korta, åtsittande kjortlar/tröjor som var populära hos män i slutet av 1300-talet och in på 1400-talet behövde inga kilar alls. Då ytterst få saker brukar vara huggna i sten så fanns det givetvis variationer. Kilar brukade som regel sys i från midjan eller högre.

Ärmar

Underklädernas och de tidigmedeltida kjortlarnas ärmar var mycket enkla: raka rektanglar, eller avsmalnande ner mot handleden. Allt eftersom modet växlade varierade kjortlarnas ärmar mycket i utseende, och kunde vara åtsittande eller vida. I början av medeltiden satt ärmsömmen på armens undersida, som på de flesta kläder idag, men när de under 1300-talet blev allt tightare flyttade ärmsömmen till armens baksida, där de för passformens skull nödvändiga knapparna syntes bättre och rörligheten blev större.

Ärmkil/ärmspjäll

Ärmkilen var en fyrkantig, rombformad eller trekantig bit av tyget som fälldes in i ärmsömmen uppe vid ärmhålet. När ärmsömmen satt på armens undersida satt ärmkilen i armhålet; när ärmsömmen flyttade bak gjorde ärmkilen det med och hamnade någonstans i höjd med skulderbladen. Ärmkilen bidrog till ökad elasticitet, vilket gav större rörlighet och förhindrade att plagget sprack.

Dessa fyra grundelement kunde varieras på nästan hur många sätt som helst - vill du se fler exempel på hur de olika delarna i en kjortel kunde se ut så titta på den här sidan, som har många principskisser på olika bevarade medeltida kjortlar.

Referenser:

Nockert, M. (1985). Bockstensmannen och hans dräkt. Falkenberg: Stiftelsen Hallands Länsmuseer, Halmstad och Varberg.