Moderna Medeltidare Del 3

I den här serien träffar du några nutida medeltidare, som berättar lite om sig själva och sin syn på medeltiden som hobby.

Namn: Mikael Ranelius

Ålder: 28

Familj: Medeltidande fästmö och katt. Ja, katten medeltidar alltså inte. Inte än i alla fall…

Yrke: Gymnasielärare i svenska och historia.

Kjortel med många, tätt sittande knappar på ärmarna, struthätta, hosor, bälte, 

väska och vändsydda skor, allt enligt modet under 1300-talets andra hälft.

Andra intressen du har: Förutom ett allmänt hantverks- och historieintresse som givetvis knyter an till min medeltidsfäbless ligger litteraturen mig varmt om hjärtat, både som läsare och textskapare. Nio av tio böcker som jag avverkar är historiska romaner eller historisk facklitteratur, vilket kanske inte får folk att trilla av stolen av förvåning med tanke på yrkesval och hobbies. Jag intresserar mig även för språk, musik, antropologi och politik.

Din medeltidsrelaterade blogg: Jag har lagt ut smått och gott från medeltiden och andra tidsperioder på Historisk dräkt och hantverk, men i dagsläget har jag tagit bloggpaus på obestämd framtid. Jag har ambitionen att återuppta bloggandet framöver när det känns inspirerande och meningsfullt.

Medeltidsförening du är med i: Sedan ett par år tillbaka är jag med i föreningen Albrechts Bössor som återskapar ett bössekompani under kung Albrecht av Mecklenburgs regering 1364-1389.

Favoritperioder: Ett antal, men om jag ska begränsa mig till de viktigaste bör jag framhålla det forntida Egypten, medeltiden med tonvikt på 1300-talets mitt och mongolriket samt kolonialismen under 1800-talets andra hälft. Svensk förindustriell allmogekultur och dräkttradition.

Handsömnad av kläder.

  

Hur länge har du hållit på med medeltiden och hur började det?

Jag är född in i medeltiden! Inte kronologiskt, inte bokstavligt, men kulturellt i och med att jag är född i Visby inte många år efter att den första medeltidsveckan gick av stapeln; Jag brukar säga att det räcker som förklaring. Det ska såklart medges att alla visbybor inte per automatik växer upp till fullfjädrade medeltidsnördar, men för egen del har min födelseplats och tidiga uppväxt bland ruiner och ringmuren tveklöst haft ett avgörande inflytande på mitt medeltids- och historieintresse, ett intresse som kontinuerligt har närts av mina föräldrars böjelse för det förflutna även efter det att vi flyttade från Gotland. Vid fyra års ålder hade jag redan dragits med till merparten av Gotlands stenkyrkor, fornborgar och gravfält. Jag matades med bildstenar, trojaborgar, rostiga järnföremål i museimontrar och kyrkmålningar, och jag gillade det. Spåren efter medeltiden och perioder ännu längre tillbaka i historiens dimmor blev någonting tryggt och hemtamt, samtidigt som det alltid fanns mer att lära och mer att utforska. Jag kommer alltid att bära med mig picknicken med kycklingsmörgås utanför ringmuren, de småläskiga riddarna bakom sina tunnhjälmar på sina väldiga hästar, brända mandlar, de sommardoftande stigarna till ännu något fornminne som pekades ut av en kringelskylt. De är för alltid förankrade bland mina första minnen, så mitt nuvarande medeltidande innebär också ett sentimentalt återbesök till min egen historia lika mycket som en tidsresa 750 år tillbaka i tiden.

Det dröjde dock många år innan mitt småputtrande medeltidsintresse blommade ut på allvar och tog sig kreativa uttryck. Jag har alltid älskat att pyssla och arbeta med händerna, och redan vid 10 års ålder kom jag fram till att jag ville sy en karolineruniform i syslöjden (vilket aldrig förverkligades av praktiska skäl, även om fröken var förtjust över min entusiasm). I högstadiet blev jag fascinerad av traditionellt bågskytte, och den ena tanken ledde till den andra och tillslut satt man där med fjäderstålsringar och låsringstång till tonerna av filmmusiken från Sagan om ringen. 

När jag tog studenten var jag redan färdig med min första brynja och hade sytt både skjorta och brokor med klumpiga handsömmar av polyestertråd i fint linnetyg från Olssons tyger (jag har aldrig hittat ett lika fint linnetyg hos dem efter det). Ingen i min kompiskrets delade mitt esoteriska intresse så nätet och diskussionsfora såsom Historiska Världars forum kom att betyda mycket för min fortsatta väg in i den moderna medeltiden. År 2004 bar jag första gången medeltidskläder på medeltidsveckan (se nedan) och fyra år senare fick jag en inbjudan av albrechtarna att hänga med på deras Staffansfest. Och på den vägen har det fortsatt.

Hur såg dina första medeltidskläder ut?

Som tur är finns den dräkt som jag bar på medeltidsveckan 2004 förevigad på bild, dock i mina föräldrars album vilket innebär att jag inte har tillgång till dem här och nu. Mina brokor var ett tygmonster som slukat uppemot fem meter linnetyg, men de hade sytts så korta i grenen att de kändes obehagligt tajta samtidigt som de var minst tre gånger så voluminösa kring låren som de borde ha varit. Skjortan var en kort och tajt historia som jag nätt och jämnt kom i, med en ofrivilligt djärv V-ringning (min syster använde den sedan som pigblus på det lokala friluftsmuseet). Till detta kom ett par välskräddade hosor i äkta kornblå fleece, en köpt bockstenskjortel i mossgrönt mollskinn, en brun bockstenshätta i någon slags ylleblandning samt en maskinsydd linnecoif. Skorna var köpta, amatörmässigt vändsydda och luktade bacon.

Vad är roligast med den nutida medeltiden?

Jag värdesätter nog själva hantverksprocessen högre än användandet. Planerandet och sömnaden av en ny dräktdel eller accessoar innebär nästan alltid ett stimulerande och upplyftande projekt som kan hålla igång mig i veckor, det kan verkligen framkalla en kick. Känslan av att stå med svetten rinnande längst med tinningarna efter en intensiv strid med svärd och spjut kan framkalla en eufori som få aktiviteter kan mäta sig med. Genom medeltideriet har jag inte minst fått förmånen att stifta nya fantastiska bekantskaper och berikats av oskattbara upplevelser. 

Vad är tråkigast/jobbigast med den nutida medeltiden?

Som bortklemad senmodern svensk som tar rinnande vatten och sängar för givet kan det primitiva lägerlivet vara påfrestande, inte minst när den fuktiga halmmadrassen knölar och solen utanför gassar på. Om jag ska dela med mig av min högst subjektiva verklighet så är medeltida kläder för det mesta ganska obekväma. De må vara finare än dagens shorts och t-shirts, men obekvämare och varmare. Jag har återskapat kläder från andra tidsperioder, alltifrån den romerska antiken till 1800-tal, och än så länge upplever jag det medeltida modet som det i särklass obekvämaste. Men vill man vara fin får man lida pin.  

Skugga.

Vad innebär historiskt korrekthet för dig? Är det viktigt och i så fall varför?

Historiskt korrekthet innebär att man i största möjligaste mån (och utrustat med ett välvässat källkritiskt omdöme) baserar sitt återskapande utifrån historiskt källmaterial och bevarade artefakter, med minimalt eller helst inget kompromissande. Jag menar att historiskt korrekthet är ett ideal som man kan välja att eftersträva, även om hundraprocentig överensstämmelse och perfektion av platonska mått kanske inte är uppnåeligt.

Historiskt korrekthet är viktigt för mig, då mitt medeltidsintresse i mångt och mycket drivs av frågan wie es eigentlich gewesen för att citera von Ranke. Jag vill känna på historien och nå insikter om några av de livsvillkor som har styrt människors liv, och då är autenticitet en förutsättning. Men historisk korrekthet eller HK styrs förstås av sammanhang och vilka anspråk man gör. Om andra historiska föreningar, filmer, böcker och annan media skildrar medeltiden på ett mindre ”purjo” vis rör det mig inte så länge man inte ger sken av att förmedla en historisk sanning.

Något annat att tillägga?

Du som läser detta, börja medeltida du med om du nu inte redan gör det!